Jag blev ballare med luftgitarren
Markus Larsson om sin största ungdomskärlek
Kalla det gärna fånigt.
Eller fantastiskt barnsligt.
Men jag kan inte växa ifrån min största ungdomskärlek.
Luftgitarren.
Det hänger en röd morgonrock i min garderob.
Kanske inget särskilt med det.
Men just den här morgonrocken har jag haft sen urminnes tider, och den är väldigt sliten på ett mycket speciellt ställe.
Närmare bestämt en bit ner på högra låret. Precis där ett plektrum som bara funnits i min fantasi träffat sex strängar av molekylen O2. Nästan varje dag. I veckor, månader och år. Med en frenesi som flådde frotté.
Det kanske säger en del om min ungdom. Vissa dagar vaknade behovet att rocka framför stereon så tidigt att jag inte ens hann klä på mig. Morgonrocken fick duga. Annars skulle jag inte hinna riva av Iron Maidens ”Number of the beast” inför ett fullsatt Hammersmith Odeon i London innan skolan började.
Det räckte ju inte bara med att lyssna. Jag, och flera av mina klasskamrater, var även tvungna att leva ut vår beundran för vuxna män och kvinnor som klädde sig i läder och skrek i falsett. Vi älskade pop och rock och därför var luftgitarr lika viktigt som att lära sig gå.
Vissa sjöng i duschen. Andra, som jag, tillverkade instrument av banankartonger och peruker av garn och lånade nitarmband från storebror och mimade till Twisted Sister på Roliga timmen. Men det handlade om samma eskapism – det unga behovet av att låtsas vara nån annan, nån större, nån äldre, nån ballare och fräsigare i tre minuter.
Och det behovet försvinner inte när man blir äldre och bittrare och skaffar bostadsrätt, tvärtom. Det blir om möjligt ännu större. Men det är tyvärr inte lika socialt accepterat att nöta sönder kläder genom att delta i långa jamsessions tillsammans med sig själv och luften när man har fyllt 32.
Såvida man inte är karatepackad på backstageområdet i Hultsfred, står bredvid den legendariske luftgitarrspecialisten Håkan Steen och dj:n spelar ”Kick out the jams” med MC 5, förstås.
Men ensam? Hemma i sin lägenhet? Klockan tre på eftermiddagen en torsdag? Skulle inte tro det.
Fenomenet luftgitarr är dock varken nytt, pinsamt eller obskyrt. En enkel googlesökning genererar 34?800 träffar. Om du översätter begreppet till engelska – air guitar – växer siffran till 26?000?000.
Luftgitarr har framför allt blivit stort i Finland. VM i luftgitarr avgörs nämligen i staden Uleåborg varje år sen 1996. Och dit vallfärdar luftproffs från hela världen, inklusive Gyuri ”Pelvis Fenderbender” Vergouw från Holland.
Däremot är det svårare att spåra luftgitarrens rötter. Men det är en verdertagen uppfattning att Joe Cockers excentriska rörelsemönster på Woodstock-festivalen 1969 är en av tidernas första uppvisningar i luftgitarr.
Vissa menar också att dataspelen ”Rock band” och ”Guitar hero” är en sorts vidareutveckling av luftgitarren. Kanske det. Men där måste man lära sig hantera ett plastinstrument, lyda neonfärgade fyrkanter som störtar fram i rutan och riskera att spela så illa att publiken buar och låten stoppas.
Sånt händer aldrig bakom en stängd dörr. Speciellt inte om endast fantasin får sätta gränserna framför stereon.
Och i den posttraumatiska stressen efter Bruce Springsteens sista konsert på Stadion i Stockholm kan jag inte hålla mig längre. Det är måndag. Och jag vill, som det heter i visan, byta garderob, frisyr, ansikte och?…? glömma preskriberade romanser.
Jag vill fördriva demoner genom den ultimata exorcismen, åtminstone för oss som inte kan spela ett enda instrument.
Jag ställer mig i en koncentrerad pose mitt i vardagsrummet, på en ”scen” nånstans mellan stereon och arbetsbordet, och stirrar ”publiken” (en cd-vägg) rakt i ögonen. Sen dånar den ena riffklassikern efter den andra ut genom högtalarna. Volymen ber mina grannar att dra åt helvete.
ZZ Tops ”Sharp dressed man”. The Cults ”Lil’ devil”. ”Detroit rock city” med Kiss. ”Ramblin’ Rose” med MC 5. ”(Gotta get some action) Now!” med Hellacopters. Jag åker tidsmaskin tillbaka till Houston, Texas, 1978, tack vare en tretton minuter lång bootlegversion av Springsteens ”She’s the one”. Och jag är fullständigt magnifik i Neil Youngs extremt laddade maratonversion av ”Like a hurricane” från livealbumet ”Weld”.
Och nånstans mitt i ett långt och saligt AC/DC-parti – ”High-way to hell”! ”Whole lotta Rosie”! ”For those about to rock”! – återupptäcker jag inget mindre än essensen av rock’n’roll igen. Den som jag aldrig blir för gammal för, eller kan leva utan.
Jag tror att det sker när jag marscherar fram och tillbaka i vardagsrummet och växlar mellan luftgitarr och luftsäckpipa i det monumentala rockmanifestet ”It’s a long way to the top (if you wanna rock’n’ roll)”.
Jag märker inte ens att jag svettas mer än under en förlossning.
Eller att persiennerna är uppdragna.
Eller att jag uppträder i bara kalsongerna.