Midsommar betyder misär
Jaha. Midsommar igen. Har vi pratat om det här förut?
Kanske. Säkert. Men det måste sägas igen: Tag dig i akt! Midsommarafton är högtiden från helvetet.
Jag vet inte varför det är så, men den här helgen är förbannad. Du ger dig av till skärgården, sommarstället, den gudsförgätna plats där det finns mygg och bastu och pollen, och till en början har du Pripps-blå-blicken och all sill du har handlat har köpts i förväntansfull glädjeyra på ett Konsum där kassörskorna blivit flirtade med hela dagen och alla flickorna har kläder som är ljuva och genomskinliga och alla pojkarna har finskorna på fast det egentligen är för varmt. Och så långt är allt väl. Kanske hittar du tillräckligt många multifärgade blommor för att kunna binda en krans att ha i håret, och kanske är det roligt och idylliskt och sommardrömskt ända tills grillen tänds, kanske är det till och med så att det är hjärtskärande vemodsvackert med alla dina rosenkindade bästa vänner och vattenkluck mot strandkant och stämsång till första nubben.
Men sen. Du vet det lika väl som jag. Sen smyger sig misären på. Som på en given signal blir alla för fulla och klänningarna nedspillda och grisiga. Din pojkvän hånglar med en annan brud i skogen, eller kanske är det du själv som har kottar och granbarr som skaver mot stjärten medan du slappt vilar tungan i munnen på nån som du för fem minuter sen tyckte var en sexgud, men som du nu vill kräkas på, och – om allt går traditionsenligt – inom kort också kommer att kräkas på. Det skulle inte förvåna nån. Varför är alla plötsligt nakna? Är det verkligen motiverat att basta den här tiden på dygnet? Varför är alla arga? Och varför hamnar du bredvid en tjej som bara gråter och talar osammanhängande medan hon målmedvetet gnider in mascara i din finaste ljusblå skjorta, efterlämnande fläckar som inte den mest guruvisa via-direkt-telefonissa kan hjälpa dig med.
Och klockan fem
i morgon bitti – tro mig – kommer du att sitta illamående och ensam på klippkanten medan den där jävla junisolen hånfullt akrylamidsgrillar dig, och du kommer att stirra på horisonten i den vanvettiga förhoppningen att skärgårdsfärjan ska komma och rädda dig nu bums på en gång och inte – som i verkligheten – först om nio outhärdliga evighetstimmar. Märk mina ord. Tag dig i akt. Det är en farlig midsommar. Igen. En giftig dag.