Nu slipper Björn dansa en sommar – och försvinna

Ronnie Sandahl

Skrattet fastnade i halsen.

Men vem är egentligen förvånad?

Hur illa vår senaste superstjärna egentligen mår är förstås meningslöst att spekulera i.

Men det krävs ingen professur i marknadsekonomi för att inse att man inte ställer in en sommarturné om inte stjärnan är rejält jävla slutkörd.

Jag är inte förvånad.

Björn Gustafsson slog igenom på ett sätt som ingen trodde var möjligt i 2000-talets splittrade medievärld – som en Carola, en Ted Gärdestad, en Björn Borg.

Plötsligt var han inte bara en lovande komiker. Han var Björn med hela svenska folket.

Hur fan ska man hantera det?

Tänk dig pressen, förväntningarna – vissheten om att alla som lyfts upp till slut måste slås ned.

Tänk dig att stå ensam på en standup-scen och knappt höra sina egna skämt för att landets alla fjortonåriga tjejer bestämt sig för att yla ditt namn.

Tankarna som forsar genom huvudet: Lyssnar någon överhuvudtaget? Är jag bara ännu en tom hype?

Björn Gustafsson blev för stor, för snabbt.

Han har kämpat för att slippa, vägrat bli intervjuad, inte sagt ett ord om sitt privatliv. Men det gav motsatt effekt. Han har istället kommit att reduceras till en seriefigur med söta ögon.

Ett förnamn på löpsedlarna.

Men nu slipper Björn dansa en sommar och försvinna, slipper bränna ut sig i direktsändning.

I en nöjesvärld av dagsländor och kortsiktiga satsningar kan en medial kisspaus tvärtom framstå som ett genidrag.

Björn Gustafsson gör rätt i att stanna hemma framför grillen i sommar.

Sedan kan 2008 års främsta stjärnskott komma tillbaka till de stora scenerna.

Som talangfull komiker – istället för seriefigur.