The woman in black
Uppdaterad 2012-04-27 | Publicerad 2012-04-26
The woman in black
RYSARE Jag är en uppgiven skräckfilmsfantast numera. Inte många rysare på 2000-talet imponerar. Det är samma skit. Samma kärlekslösa försök att skrämmas med billiga trick utan en tanke på hantverket. Och min dvd-spelare får i stället gå varm med gamla mästerverk. Men då och då inträffar små under. Plötsliga ansträngningar att skrämmas med lite hederlig gammal stil når bioduken. ”The woman in black” är ett sådant exempel. Ett skickligt försök att återskapa känslan från äldre tiders spökfilmer och hela den klassiska ”Haunted house”-skolan. Från första sekund märks det att återupplivade skräckfilmsbolaget Hammer film productions, som låg bakom mycket brittisk skräck under 50- och 60-talet, är inblandat.
Allas vår Harry Potter, Daniel Radcliffe, gör här rollen som den unge juristen Arthur. En fattig änkling som får det oattraktiva uppdraget att reda upp efter ett dödsbo i ett ensligt beläget hus ute på den engelska landsbygden under tidigt 1900-tal.
Onda krafter lurar över de dimmiga hedarna och bland knarrande gungstolar, gapande dockor och viskande korridorer inser han snabbt att han kommit till en plats hemsökt av vålnader.
Det är en enkel, effektiv historia som berättats många gånger förr, men som på senare tid glömts bort i dagens slentrianproduktion av tortyrporr och specialeffektsbaserad skräck.
Ett ljus som fladdrar till i natten. Ett hålögt ansikte som vagt kan skymtas i ett fönster. En stirrande skepnad som helt okommenterat dyker upp enbart i filmscenens periferi.
Det är just dessa enkla medel som skrämmer allra mest. Visst finns genre-klyschorna närvarande även här, men de hanteras på ett smart sätt och väcker ingen irritation. Och som tur är får vi tidigt en förklaring till den klassiska logiska luckan: varför snubben inte bara lämnar det hemsökta huset och drar hem till sig.
Det här är tidlös spökhusskräck av hög kvalitet, med mäktigt gotisk scenografi, ambitiöst, stämningsfullt foto och ett stabilt skådespeleri.
Radcliffe sköter sig utmärkt i sin första riktiga vuxenroll på vita duken. Skäggstubben sitter där den ska och ja, unge herr Potter är ursäkta ordvitsen – som borttrollad.