Vemodig saga om de girigaste

Jan-Olov Andersson

Capitalism: A love story

Vid sidan av tv:s dokusåpor har väl ingen varit så inflytelserik som Michael Moore när det gäller hur dagens dokumentära skildringar i tv och på film ser ut.

Här fortsätter han med samma blandning av journalistiska avslöjanden, drastisk humor och subjektiva åsikter som när han effektivt klätt av, ja, rentav förlöjligat, USA:s bil- och vapenindustri, det stora landets brist på sjukvård för vanligt folk och George­ W Bush-administrationen i allmänhet och dess hållning till terroristattacken den 11 september 2001 i synnerhet.

A tt han hela tiden slagit från vänster har knappast någon tagit miste på.

Men när han nu tacklar vilket pris USA får betala för sin kärlek till kapitalismen har några borgerliga ledarskribenter gått bananas redan före premiären. De verkar tacksamt konstatera att nu har den amerikanske regissören till sist ”kommit ut” som fullblodssocialist.

Det tål att diskuteras.

Michael Moore tycker att den finanskris som råder kan jämföras med en ekonomisk statskupp. Ansvariga är USA:s politiker, banker och finansinstitut.

Det finns humor i filmen. Michael Moores berättarröst låter som en ironisk sagoberättare. I en scen spärrar han av Wall Streets bankkvarter med en rulle polistejp, med orden Crime scene – Do not cross, för att sedan i en megafon ropa att man bör arrestera de skyldiga till finanskrisen.

Men allra mest är det en rätt vemodig film. Om företag som tar ut livförsäkringar på sina anställda utan att meddela anhöriga. Om hur folk som inte förstår det finstilta i kontrakt tvingas lämna sina bostäder. Om en kapitalism som mer är girig än demokratisk. Som inte tar något som helst samhällsansvar. Michael Moore sörjer djupt att ingen ens i dag i USA har hörsammat landets 32:a president Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och hans krav på människors rätt till hem, utbildning, jobb och fri sjukvård.

Michael Moores slutsats är:

Jag vägrar leva i ett land som detta – men jag tänker inte flytta.

Tveksamt om det gör Michael Moore till socialist.

Känns snarare som att han hade trivts utmärkt i Tage Erlanders Sverige på 1960-talet?…