Superb skildring av en svunnen tid
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-15
Himlen är oskyldigt blå 
DRAMA Sällan har väl en titelmelodi passat så väl in i en film som Ted Gärdestads klassiker.
Den signalerar en nostalgisk tillbakablick på en tid, mitten av 1970-talet, när drömmen om det svenska folkhemmet ännu inte hade raserats. Den doftar sommar och sol, som den tidpunkt och plats då filmens historia utspelas, några sommarmånader i Sandhamn i Stockholms skärgård. Och melodin kan också ses som en ironisk kommentar till intrigen, där det bakom kulisserna utspelas saker som huvudpersonen länge inte har en aning om.
Ynglingen i centrum heter Martin och spelas av Bill Skarsgård, som övertygande visar att den starka insatsen i Sveriges Oscars-bidrag ”I rymden finns inga känslor” inte var någon tillfällighet. Han har en förmåga att med små medel uttrycka stora känslor.
Martin kommer från rätt trassliga förhållanden, familjen – Amanda Ooms och Björn Kjellman spelar föräldrarna – lider av mannens alkoholmissbruk och alla drar en suck av lättnad när Martin genom sin överklasskompis ( Adam Pålsson, från ”Buss till Italien”) får tillbringa sommaren i skärgården.
Han får jobb på Sandhamns lyxiga seglarrestaurang, där krögaren Gösta ( Peter Dalle) är diktator, playboy, brudraggare och lite till.
Dalles gestaltning av honom är fullständigt genial. Gösta är en på många sätt avskyvärd man, som man ändå inte kan låta bli att älska. Filmens intensitet stiger i varje scen som Dalle är med i.
Martin möter både kärleken ( Josefin Ljungman, mycket bra) och vinner Göstas förtroende. Kanske ser Gösta sig själv som ung i Martin, hur som helst låter han ynglingen bli ett slags allt-i-allo åt honom.
Det kriminella inslaget i filmen har verklighetsbakgrund och fick stor uppmärksamhet i media på 1970-talet.
Men det är inte för spänningens skull man ska se ”Himlen är oskyldigt blå”. Styrkan i Hannes Holms film är ett antal närgångna och intressanta personporträtt och den träffsäkra skildringen av en tid som aldrig kommer tillbaka.