”Man of steel” är plågsamt långtråkig

Jens Peterson

Zack Snyder gör filmer med attityden hos en småunge som rycker kroppsdelar av insekter, välter sönder andras legohus och tänder eld på allt som kan brinna. Den nya Stålmannen är full av oändliga slagsmål mellan jätte­starka storheter och städer som förstörs. Bioduken fylls av special­effekter och buller.

Det är plågsamt långtråkigt.

Här finns annars en rätt bra intrig, och delvis nytolkning av sagan om Stålmannen. Med skickliga skådespelare som Russell Crowe, Amy Adams och Michael Shannon. De får scenerna att leva och kan säga de mest komiska repliker med imponerande intensitet. Britten Henry Cavill är en trovärdigt grubblande superhjälte som länge tvekar att visa sina krafter, och hans föräldrar får präktiga rötter i Kansas av Kevin Costner och Diane Lane.

Allt inleds på Krypton, planeteten som är på väg att gå under. Russell Crowe har en stor roll i filmen som pappa Jor-El, med flera egna hjältescener och mycket prat. En förklaring till symbolen som pryder Stålmannens bringa. Clark Kent är 33 år när han träder fram. Här finns några udda undertoner som vill jämföra Jesus med mannen från Krypton.

Allt sevärt drunknar dock i krasch och förstörelse, hundra­tusentals människor som dödas, skyskrapor som knäcks och rasar. Action­sekvenserna är monotona och tröttande, skurkar och hjältar far som flipperkulor. Som att titta på när någon annan spelar dataspel utan att reglerna förklaras.