Ett förstklassigt kostymdrama från Taylor Swift
Per Magnusson om nya konsertfilmen ”The eras tour”
Publicerad 2023-10-16
Taylor Swift: the eras tour
Regi Sam Wrench
FILMRECENSION. Hur många artister lyckas få en biopublik att sitta naglad vid en konsert i två timmar och 48 minuter, som under ett förstklassigt kostymdrama?
Taylor Swift gör det, tack vare låtarna.
KONSERTFILM Filmstaden är full av rosa ballonger, unga ”swifties” och snart sockerkickade barn. I foajén går det att köpa särskilda Taylor Swift-menyer med popcorn och läsk för 199 kronor.
Man måste ändå imponeras av stjärnans sätt att med okonventionella medel äga varje tum av popens universum. Swift är inte bara mitt i mastodontprojektet att spela in sin katalog på nytt för att ta tillbaka rätten till sin musik. När förhandlingarna med de traditionella filmstudiorna misslyckades slöt hon ett eget distributionsavtal för att släppa filmversionen av ”The eras tour” på bio – mitt under pågående turné.
Det känns onekligen som att kliva rakt in i konserten när en klocka räknar ned och en drönare tar oss ut över SoFi Stadium i Los Angeles, där filmen spelades in under tre kvällar. Ljudet är krispigt och publikens allsång läcker in precis lagom mycket.
Regissören Sam Wrench, som tidigare gjort konsertfilmer för bland andra Billie Eilish och Lizzo, balanserar snyggt på gränsen mellan det förstärkta och det dokumentära. Kameravinklar från varenda vrå i arenan skapar en lyxig känsla av ”fluga på väggen”.
Det ska understrykas att ”Taylor Swift: the eras tour” är just en konsertfilm. Här saknas ”behind the scenes”. Den som vill komma närmare artisten får vända sig till tidigare dokumentärer, som ”Miss Americana” eller ”Folklore: The Long Pond studio sessions”.
På så vis blir filmen mest av allt en föraning om vad vi kan få uppleva på Friends Arena i maj: überromantiska Emily Brontë-aftonklänningar, mossklädda flyglar, överdimensionerade ”Reputation”-ormar, lavendelfärgade fält, broderade pianon, paraplyförsedda bachelors. Men trots det står musiken alltid i centrum. Det är textrader om ett fotografi i en plånbok, den mörkblå nyansen på ett par jeans, doften av en kvarglömd scarves, som verkligen stannar kvar.
När Swift kokar ned sjutton år av musik blir det uppenbart att nästan varje låt är skriven från hjärtats inte kammare. I ”Style” och ”August” reagerar jag och ett halvt liv yngre fans i salongen precis likadant. Kroppen vill hoppa ur biofåtöljen, hjärtat vill hoppa ur bröstkorgen.
Någonstans i en vansinnigt uppsluppen ”Shake it off” blir det nästan för mycket. I synnerhet eftersom filmen fokuserar på hitsen framför balladerna. Efter dryga två timmar kommer jag att tänka på ”The bear”-karaktären Richard Jerimovichs replik ”I love Taylor Swift, too. I just needed a break”.
Varje gång du tänker att nu finns det väl inte fler eror kontrar Taylor med ännu ett omistligt kapitel.
”Folklore” och ”1989” håller svindlande nivå – ”Red” är allra bäst; Swift på gränsen mellan att vara countryns underbarn och världens nästa stora popstjärna.
I slutet frågar Taylor om vi har tio minuter över (ja, vid det här laget känns det som att hon står här framför oss). I en lika lång version av ”All too well” blixtrar sedan våra egna livsavgörande ögonblick förbi.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.