Otrolig historia roar för stunden

Jan-Olov Andersson

Han har kallats för svensk films stora hopp så länge nu, Jens Jonsson, att genombrottet väl borde ha kommit för länge sedan.

Fast faktum är att trots många omtyckta kortfilmer så blev långfilmsdebuten ju inte av förrän i fjol. ”Ping-pongkingen” prisbelönades på flera internationella filmfestivaler, men blev ingen större publikframgång här hemma i Sverige.

Och Jens Jonssons historier känns egentligen inte särskilt svenska, trots att de oftast utspelas i det lite småstrista mellanmjölks-Sverige.

Även om det är Jörgen Bergmark (med flera sevärda kortfilmer och avsnitt ur tv-serien ”Höök” bakom sig) som har regisserat – och gjort det bra – så märks det vem som har skrivit manus, det är väldigt mycket en typisk Jens Jonsson-berättelse. Med drastisk och lågmäld humor, med en mycket originell intrig och med rollfigurer som mer känns som hämtade ur en amerikansk independentfilm än ur svenskt vardagsliv.

Det är just det som egentligen är det enda problematiska med ”Det enda rationella”.

Jag tror inte riktigt att de här människorna existerar här och nu, i Sverige.

Att det på en liten industriort finns ett par (Rolf Lassgård, Stina Ekblad) som driver en slags alltid välbesökt äktenskapsskola i kyrkans regi. Att han hastigt och lustigt förälskar sig i bästa vännens (Claes Ljungmark) fru (Pernilla August) och att hans ”rationella” lösning blir att alla fyra flyttar ihop och upprättar ett antal regler för hur livet ska gå vidare för dem.

Kärlek, passion, vänskap?… allt sätts på sin spets och det blir stundtals väldigt roligt, även om skratten ofta fastnar i halsen. Utmärkt skådespeleri från alla inblandade, Ljungmark och Ekblad kramar ur allt ur de mest tacksamma rollfigurerna, de som blivit svikna.

Snyggt foto och suggestiv musik, av Nathan Larson.

Man blir mer än väl road för stunden, fast mer imponerad än berörd, då historien är lite för otrolig för att liksom krypa in under skinnet på en.