Man sitter som nitad i biostolen
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-02
Fräls oss ifrån ondo
Regi Ole Bornedal, med Lasse Rimmer, Lene Nystrøm, Jens Andersen, Pernille Valentin, Sonja Richter, Bojan Navojec.
DRAMATHRILLER Man pratar då och då om det danska filmundret. Om att det inom dansk film finns en större öppenhet, en större spännvidd, när det gäller vilka historier man vill, kan och får (pengar till att) berätta. Och hur man då berättar dem.
Det finns naturligtvis inget svar på hur så säregna begåvningar som Lars von Trier eller Anders Thomas Jensen (dansk films profilstarkaste manusförfattare, ibland även regissör) hade lyckats i Sverige.
Högst tveksamt dock om en film som ”Fräls oss ifrån ondo” hade blivit av i vårt land. Det har i alla fall inte funnits utrymme för den typen av genreöverskridande filmer.
En alldeles vanlig framgångsrik barnfamilj flyttar från storstaden till landsbygden för att ”börja om”, i en mindre stressig tillvaro. Föräldrarna Johannes och Pernille spelas av två filmdebutanter, stå upp-komikern Lasse Rimmer och före detta Aqua-sångerskan Lene Nystrøm. Men idyllen rämnar snabbt. Mannens bror Lars (Jens Andersen) är en pest i tillvaron för alla i den lilla byn. Han krökar, misshandlar sin gravida flickvän (Pernille Vallentin) och är fortfarande avundsjuk för att brorsan snodde åt sig byns snygging Pernille. En dödsolycka, plantering av bevis, en stadsfest som urartar till fylleslag, förvirrade religiösa tankar, danskarnas spirande främlingsfientlighet och Johannes medkänslor för en utsatt bosnisk flykting, gör att han och familjen får en skjutgalen mobb efter sig.
Det är den våldsamma Sam Peckinpah-klassikern ”Straw dogs” (1971) flyttad till dagens Danmark, ungefär.
En historia som är tankeväckande, några gånger rolig, på ett väldigt svart sätt, ständigt oförutsägbar och några gånger kanske också på väg att bli för mycket, som när pöbeln mer påminner om våldtäktsmännen från urskogen i ”Den sista färden” (1972) än fyllskallar från danska landsbygden.
Men Ole Bornedal, med bland annat ”Nattvakten” (1994) och ”Jag är Dina” (2002) bakom sig, öser på med en intrig, ett kraftfullt bildspråk och en fantastisk skådespelarensemble, så man sitter som nitad i biofåtöljen.