Rolf Lassgård: ”Jag fick reda på Mankells död på ett så tufft sätt”

Andreas Hansson

Folkkäre skådespelaren om: Chockbeskedet GW:s attack mot kollegan Nya rollen som En man som heter Ove Rheborgs besvikelse över Ove-rollen Vardagslivet hemma i Gävle

Han blev Wallander med hela svenska folket.

När Rolf Lassgård fick höra om Henning Mankells död fick han en chock.

– Jag fick reda på det på ett så tufft sätt, säger han till Nöjesbladet.

Senast vid hotellets frukostbuffé märkte han av den.

Folkets kärlek.

– En kvinna kom fram och tackade för ”Under solen” och ”Efter bröllopet”. ”De har fått hela vår familj att prata på ett helt annat sätt”, sa hon. En annan sa ”jag ser alltid på ’Potatishandlaren’ när jag är bakfull”. Det kanske får honom att nyktra till.

Rolf Lassgård, 60, skrattar till.

Till jul är det dags för ännu en folkkär rollfigur: ”En man som heter Ove” i filmatiseringen av Fredrik Backmans bästsäljande bok, som han läst 15 gånger vid det här laget.

Det var först med den påkostade ansiktsmasken som uppvaktningarna på gatan slutade. Fram tills han öppnade munnen och lät höra den karaktäristiska rösten då.

– Hannes Holm, min eminenta regissör sa: ”fan, du ser ut som en gubbe från Tranås eller Gävle som vi tvingat att göra den här rollen”.

Rheborg blev besviken

Samtidigt som filmen spelats in i Trollhättan har Johan Rheborg spelat en teaterversion på Rival i Stockholm. Han har inte gjort någon hemlighet av besvikelsen över att han inte fick även filmrollen.

– Ja det såg jag i tidningen, säger Rolf Lassgård.

Har du pratat med honom om det?

– Nej det har jag inte gjort. Men det var ju inte så att jag fick den såhär heller.

Han knäpper med fingrarna.

– Det var en lång process. Men man kan ju också se det som att det finns en bok-Ove, en teater-Ove och så förhoppningsvis snart en film-Ove. Det är olika genrer.

Att det finns plats för alla?

– Ja, det tycker jag. Det är olika medier. Utan att ha sett föreställningen så är det ju olika sätt att gestalta Ove på.

Ska du gå och se Rheborgs show?

– Ja, jag ska försöka göra det faktiskt. Vi får se om jag hinner.

Har du väntat medvetet för att inte bli påverkad inför din roll?

– Ja, det har jag. För att åtminstone ha min bild klar först. Jag kanske hade sett den under vägen om vi spelat in här i Stockholm men nu var vi i Trollhättan och det var en tuff inspelning det kan jag säga. Den tog fysiskt, sminkningen började fem varje morgon. Så var jag i bild i stort sett hela dagen, sedan avsminkning på en timma. Efter det tittar man på nästa dags scener. Det gick runt kan jag säga. Men jag upplevde ju många roliga grejer.

Chockades av Mankells död

Sedan tv-versionen av ”Mördare utan ansikte” från 1995 är han den evige Kurt Wallander.

Det blev nio tv-versioner av Henning Mankells böcker.

– Det var ju en väldigt viktig roll för mig och väldigt spännande, när jag började fanns det två böcker skrivna som jag tycker är väldigt bra och angelägna. Så skrevs det nya och vi gjorde dem, sedan tog det några år till så spelade vi in nästa. Jag spelade honom då och då under en 12-årsperiod. Wallander åldrades i böckerna och jag åldrades. Vi fick läsglasögon ungefär samtidigt.

Sedan kom filmserien, då ville du inte vara med?

– Jag ville göra Mankells böcker, som jag tyckte var väldigt bra och angelägna. Men att börja med ett nytt projekt med manus som inte utgår från några böcker, jag kände att gör jag detta kommer jag inte kunna göra annat sedan.

Har du sett filmerna?

– Några.

Vad tycker du om dem?

– Det är skiftande kvalitet, som det blir med en sådan mängd filmer på raken. Jag tycker inte att de har samma dignitet som historierna från böckerna där det handlar om någonting. Sedan är ju Wallander den där antihjälten som bor i lilla Ystad, han blir nästan lika rädd som alla andra över den grova brottsligheten, den ständiga frågan i böckerna är ju ”hur kan detta hända här”. Ju fler filmer du gör, ju mindre aktuellt blir just det.

Henning Mankells död nyligen kom som en chock.

– Jag fick reda på det på ett så tufft sätt via en telefonsvarare från en klumpig journalist när jag sitter i bilen. Det finns de som ringer med respekt och varnar först men det här sättet förstärkte chocken. Jag visste naturligtvis att han var sjuk men inte att det var så illa, jag trodde att det hade vänt. Jag var på väg upp till Norrland och kunde utnyttja det. Att gå där uppe och som så ofta förr använda naturen som läkemedel. På en plats där både han och jag är uppvuxna.

Smälter du det ännu?

– Ja, det dyker ju upp då och då. Du behöver bara säga namnet Wallander. Det är ju så. Han hade en otrolig förmåga att se det lilla landet Sverige och sätta det i ett internationellt perspektiv. Den rösten kommer jag att sakna väldigt mycket, den behövs i den här mörka tiden.

GW attackerade kollegan

Polisrollerna har sannerligen haglat.

Nio filmer som Wallander. Sex som Gunvald Larsson. Två som Erik Bäckström i ”Jägarna”.

Och så GW-polisen Lars Martin Johansson.

– Ja, det är ju också en värld. Det är ju inte ”polis” utan det är en människa bakom den rollen. Eftersom jag spelat olika roller tror jag att jag ganska snabbt sluppit det epitetet. Men visst var det mycket poliser där ett tag.

Efter ”Den fjärde mannen” och ”En pilgrims död” gick upphovsmannen Leif ”GW” Persson ut och kritiserade Claes Malmberg i rollen som Bäckström.

– Jag blir så ­jävla trött på honom. Hans ­gestaltning var verkligen ­inte märkvärdig, sa han till Nöjesbladet i april.

Rolf Lassgård spelade Lars Martin Johansson och märkte naturligtvis av konflikten.

GW gick ut hårt mot Claes Malmberg, hur ser du på det?

– Det där var väl inte helt... det var ju en slags uppgörelse mellan dem. Samtidigt vet jag att Leif var väldigt glad i hur Claes gestaltade Bäckström, han gjorde det fantastiskt. Man kunde se på Claes sista inspelningsdag att det var mycket speciellt i och med att karaktären sålts till USA och inte får spelas något mer. Jag kunde se på Claes att det var speciellt att skiljas från Bäckström. Det är klart att det är tufft. Sedan vet jag inte vem som började ordväxlingen. Men jag minns att Leif gick ut innan ”En pilgrims död” om Palmemordet och sa ”hoppas att man slipper vrida sig i pinsamhet”. Då kunde man bli jävligt sur. ”Tack för den uppställningen, vad kul att vi gör detta”.

Rolf Lassgårds blick får en spänning, som luften innan ett blixtnedslag.

– Men samtidigt tänker man: ”nu jävlar!”

Hans näve drämmer hårt i skinnsoffan med en smäll.

– Nu jävlar alltså! Om sedan när han såg resultatet så gav han oss otroligt massa credd. Det är väl samma process för en författare, man tar ju deras verk och gör något eget av det.

”Blir som gäst i verkligheten”

Det är fredag lunch när vi möts i ett dovt belyst rum på en pr-byrå i centrala Stockholm.

Om två timmar går tåget hem till familjen i Gävle.

– Jag är borta mycket, det är inget snack om den saken. I år har jag varit borta från januari till augusti nästan, eftersom jag jobbat en del utomlands blir det så.

Familjen får dela dig med världen?

– Familjen kan ju komma och hälsa på, i det finns det också, man är hemma två veckor där och två veckor där men då är man liksom som en gäst i verkligheten. Därför brukar jag ta ett längre sjok ledigt efter jobbperioder. Sitter jag här i Stockholm och säger. Nästa konkreta projekt är i februari men det kommer ju vara mycket att göra med Ove, så är det ju.

Hur ser vardagen hemma ut?

– Dels har jag mycket praktiska göromål att ta igen, sköta livet och hoppas att det synkar med att efter som jag har mina vuxna barn är hemma och lediga så man kan vara med dem. Jag mår bäst när jag får leva så vanligt som möjligt. Jag blir jävigt tråkig eftersom jag vill vara hemma medans familjen som varit hemma kanske vill ut.

Hur gör ni då?

– Då kanske vi bråkar lite grann, han ler.

– I år har jag kunnat se alla Brynäs hockeymatcher på plats. Jag är fanatisk. Det har att göra med att vara sig själv i det en i publiken där.

Du kan slappna av där?

– Ja verkligen. Jag går med någon polare, min son eller dotter och så träffar man folk där. Gävle är en sådan stad. När man flyttar in där borde man få en seriebiljett på Brynäs matcher av kommunen. Det är där man träffar folk och kommer in i stan. Jag har också vänner ända från min Östersundstid som jag känt i över 30 år, de försöker man ju träffa. Det är annat än hur man ska ge sig på en roll och så.

Gillar inte stöket på krogen

Han tycker om det där att folk kommer fram och vill prata.

– Jag är ju teaterskådespelare i grunden, när man är isolerad i filmen är det mötena på gatan eller vid hockeyrinken där man får respons på vad man gjort. Jag bara tacksam att folk säger någonting kontra kändisdelen som inte är så intressant.

Du har inte anammat den något större?

– Nej, det är det beror dels på att jag bor där jag bor. Det blir en process att springa på en massa galor. Sedan är jag väldigt glad för att jag får inbjudningar, jag har sagt bett vissa att skicka fast jag inte kommer, det är roligt att vara uppdaterad. Men det där på krogen... (han måttar ett slag i luften) det kan man vara utan.

Stöket?

– Stöket ja. Men ett möte på ett tåg som handlar om en publik och en kreatör som gjort något då tycker jag att det är kul.

Ensamma hotellnätter

”En man som heter Ove” är Rolf Lassgårds första samarbete med Hannes Holm. Och de fann varandra.

– Det har varit fantastiskt, jag hoppas verkligen att jag får jobba med honom igen. Det har gått upp till att bli en vänskap. Det har till och med blivit en sådan ovana att jag fick ett sms från honom vid sex i morse.

– Jag åker ju överallt och jobbar, bär jag jobbar i Stockholm går alla hem vid fem och så är det bara jag som är borta liksom. Det går ju att utnyttja den tiden för förberedelse, men det är roligare än alla är i den situationen och ligger på location för då fortsätter filmen. Med en film som ”Ove” pågår arbetet dygnet runt. Vi har kunna sms:a även mitt i natten om någon fick en idé. Det har varit en lekfullhet och vi har matchat varandra på ett otroligt roligt sätt.

Så vad gör du när alla har gått hem?

– I teatern är det svårare för då har du dötiden på dagen. När du filmar är det massa scener att titta på inför dagen därpå. Det är mycket ensamhet och jobb men det är något bra i det. Jag omhuldar mig själv där jag är. Jag sitter inte och deppar, jag läser manus, har med min musikanläggning. Jag nästan äter musik. Man försöker pyssla om sig så gott det går.

Vad lyssar du på?

– Det beror på vad jag jobbar med, men jobbar jag kan jag lyssna på nåt jag har med mig för den rollkaraktären.

Vad lyssnar du på?

– Jag kommer precis från Berlin, jag köpte lite där. Skivbutikerna är ju på väg att försvinna känns det som, jag blir alldeles ledsen. Den senaste skivan var av en kille som heter Ryley Walker, det är 70-talsbaserad rock-folk-blues-soul. Även om det är en ny skiva så har de ingredienserna av Van Morrison.

Vad var det senaste du upptäckte?

– Det var en tokig jazzsnubbe som heter Jimi Tenor, jag blir alltid glad när jag har missat något från 70-talet. Jag fick Spotify för ett halvår sedan, det låter ju inte så bra men det är roligt att man hittar så väldigt mycket. Och så en snubbe som heter Gil Scott-Heron som är lite soul-jazz, väldigt politisk. Otroligt otroligt bra tycker jag. Det var ”Jesus, det här var bra”. Honom köpte jag mycket av.

Blev kvinna i ”Hairspray”

Han har kallats en av Sveriges sexigaste män

– Ja, jag har alltid sagt att det var väldigt förvånande. Min ungdom var så långt från det där överhuvudtaget. Jag tror att det har att göra med annat är bara förpackningen som kvinnor kanske ser bakom i högre grad än vad män gör.

De flesta rollerna han gjort är i sin egen skepnad, men även 2009 genomgick han förvandlingen till Edna Turnblad i ”Hairspray”, med högklackat i storlek 45.

– Det var en fantastisk resa, bara att få den frågan: ”Hej skulle du vilja spela mamma i Hairspray”. När jag förvissat mig om att de ville göra detta på allvar och inte bara ställa Rolf Lassgård i kvinnokläder. Jag skulle gestalta den här kvinnans tillkortakommanden, apropå utseende. Det var min ingång i rollen: här är en kvinna som skäms, hon lämnar inte lägenheten för att hon skäms över hur hon ser ut.

På Helena Bergströms uppmaning flyttade han in i tjejlogen.

– Det blev en otroligt fin laddning, att sitta där som en halvkvinna/halvman. Innan föreställningen var jag den fulaste kvinnan i hela korridoren men i någonstans i bakhuvudet hade jag vetskapen att innan den här kvällen är över kommer jag ha haft den absolut läckraste klänningen av dem alla.

Kvinnoposer i thrillern

Utmaningen var att bli kvinna, han njöt av att idogt studera kvinnors sätt att röra sig.

– Framförallt bakifrån, det var ju tillåtet att göra det då, det var fantastiskt. Jag kunde gå som mig själv på Stockholms gator och ställa mig och vänta vid röd gubbe...

Han flyger upp ur soffan, med sin resliga gestalt som nästintill täcker ljusinsläppet från fönstret.

–... och finna mig stå som Rolf Lassgård, men med det här som jag kämpade för att få till.

Han vrider ut foten i en klassiskt feminin pose.

– Efter ”Hairspray” gjorde jag en thriller. Jag fick ha en vakt som kollade så att det inte smög sig in några gester, de satt så naturligt.

Vilken roll spelar utseende för dig?

– Det är klart att det spelar roll men, jag har alltid varit utanför mallen när det gäller storlek. Att köpa kläder kan vara ett helvete. Det är väl sorgen, att trots att vi hela tiden maler om hur fint det är att vi är olika så fortsätter utvecklingen med likriktning. Sedan är väl även jag drabbad av den här eviga ungdomen, att vi inte ska bli gamla. Men vi kan inte göra något åt det, även där blir ju Ove något härligt. Visst det finns tuffa sidor med att bli gammal men det finns något häftigt med det också.

Hur tar dina tankar kring ungdom sig uttryck?

– Mitt tillval är ganska begränsat att klä mig, det finns några butiker som har mina storlekar. Oves generation gick inte runt i ungdomens jeans, men vi fortsätter i vår ungdoms kläder. Jag har fler gånger nosat på att spela äldre, det kan vara väldigt nyttigt och ge tillbaka det här att inte vara pojke hela livet. Den biten finns där hela tiden ändå, man har kvar barnsligheter och fantasier, men samtidigt måste du bejaka att bli man, äldre man, medelålders man.

”Att vara på väg mot ett slut”

Man måste hänga med sin ålder?

– Ja, att bejaka det. Vi pratar inte om ålder och om döden. Jag tror att det är berikande som människa att ha med sig hela kedjan. Sedan är det inte bara härligt, det finns ju också en smärta i det. De sakerna är också viktiga.

Hur då smärta?

– Att åldras, det är att vara på väg mot ett slut.

Tänker du så?

– Njä, det kan finnas gånger då jag gör det men jag sitter inte i djup förtvivlan och tänker så. Har barndomen lärt dig någonting så är det ändå att verkligen vara rädd om att leva i nuet och vara där men inte blunda för det som varit och det som ska ske.

Du pratar om roller där du ändrat ålder och kön. Är du politisk?

– Utan att bli högtravande, allt är väl till syvende och sist politik. Som Ove, han har stängt av hela det individualistiska 80-talet. Han är en del av folkhemmet, kollektivet, som fanns då. Det paradoxala är att folk ser mer likadana ut i dag än man gjorde då.

Tycker du att det du gör gör skillnad?

– Det räcker långt att känna publiken när Edna går in i en provhytt och kommer ut i en vacker rosa pudding, när jag känner 800 i publiken bejaka den glädjen. Jag tror inte att jag kan omvända folk politiskt men jag vill att det jag gör ska säga något om vår tid. ”Utvandrarna” som vi snart gör på Dramaten igen har en sån otrolig aktualitet.

Blir 19 år igen

I vår återvänder han som Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs klassika epos.

– Jag är ju för gammal för att spela en 19-åring, men där har du det underbara med teatern. Jo jag är 19, nu är jag det. Tron på det tycker jag så mycket om. Det är en speciell föreställning som är ganska fysiskt krävande så jag ska använda den här lediga tiden för att försöka komma i form.

Hur är det att vara 19 igen?

– Det är skithärligt, det kan vara jobbigt när man ska röra sig men de kvällar det funkar är det väldigt upplyftande. När man inte känner av artrosen, haha.

Går du ut från teatern med spänstiga steg?

– Nej, han han är ju 19 i början bara, så…. när man går ut är det med andra steg. Men när jag går dit försöker jag få den känslan.