Provocerar – och tråkar ut
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-28
När David Lynch i sitt mästerverk ”Blue velvet” (1986) visade de mörka hemligheter som döljer sig bakom småstadens på ytan idylliska villaliv, gjorde han det med stjärnskådespelare, svart humor och en riktig intrig. När gänget kring ”Farväl Falkenberg” – och de är inga lustigkurrar, precis – tacklar den svenska motsvarigheten, blir det väldigt annorlunda. Ingen intrig alls, utan löst sammanhängande episoder med rollfigurer man lite elakt och skämtsamt brukar säga ”inte verkar ha alla hästar hemma”. Som en 11-årig grabb, filmens berättarröst, som pratar vuxenspråk, möjligen citerar han en amerikansk 1800-talsfilosofs bok. Eller en pappa som missköter sin ettårige son å det grövsta. Främst de scenerna berör, eller kanske snarare provocerar.
Häftiga bilder. Stundtals fantastisk musik ( Erik Enocksson). Vill tycka om, men kan inte riktigt. För filmen irriterar och tråkar ut, mer än den engagerar.