Höstens viktigaste film är ’Dum & dummare 2’

Nöjesbladets Olof Adlercreutz om Jim Carreys bespottade komedi

Den har sågats unisont någonstans vid fotknölarna av en samlad kritikerkår.

Ändå är ”Dum och dummare 2” den film jag ser fram emot att se mest av alla i höst.

helskärm

Jag stod på Systemet en gång med Johan Ulvesson. Okej, inte med honom, bara bredvid. De hade slut på Bitburger på ­hyllan, en helt vanlig öl som smakar just öl.

Runt oss var ett hav av pale ales med konstiga loggor som bara folk som är lite för intresserade av ölsorter (och som eventuellt, men inte nödvändigtvis, har 300 högskolepoäng i filmvetenskap) kan tänka är något de vill slurpa i sig. Möjligtvis strax innan eller efter de berättar historier som att ”visste du att indian pale ale skeppades med båt till Indien och det är därför den smakar så mycket mer”.

Där stod vi och fick höra att det troligen bara fanns en låda Bitburger kvar. Paniken. Skulle en av oss behöva tuta i oss special-öl från ett mikrobryggeri från Farsta verkligen? Och vem av oss skulle tvingas att ge upp? Skulle jag behöva ha en showdown med Ville Vessla/scouten från Yrrol över en låda öl?

Nu löste det sig smärtfritt – de hade två lådor kvar – och jag och Johan Ulvesson gick varsin väg.

Men den här lilla avstickaren gjorde att jag tänkte över det ­fina med det enkla och okomplicerade.

Robert Downey jr ska en gång ha sågat de annars så hyllade ”Batman”-filmerna med Christian Bale. ”Jävla trams” inbillar jag mig att han sa och menade att det var för mycket halvsvår metafilosofi när man kunde göra ”Iron Man”-fimer och bara dundra på med lite explosioner så är det klart. ­Ingen behöver tänka, man bara kör.

Med ett liknande resonemang är det därför höstens storfilm för min del inte heter ”Interstellar” eller ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.

Visst, det är väl skönt att kolla på nånting som hänger kvar i huvudet några ­dagar efteråt och utmanar på ett intellektuellt plan. Och det är möjligt att jag bara är nostalgisk med tanke på att jag var tio år gammal när den första ”Dum och dummare”-filmen kom. Men det finns något tilltalande med komedier som ­inte har några seriösa pretentioner överhuvudtaget. Det är enkelt, man får tillfälle att stänga av all hjärnkapacitet i 90 minuter, och man går därifrån utan att ha lärt sig nånting överhuvudtaget.

Magiskt, precis som med en låda Bitburger.

En som verkligen inte håller med mig om detta är Nöjesbladets eminente filmexpert Jens Peterson. Hans sågning av filmen hittar du här.