Kallsvettas – av en bio-krokodil från 1996
Vi ska vara glada över filmer som vågar låta färgerna flöda
KRÖNIKA. Är effekterna i ”Döden på Nilen” så usla att man längtar tillbaka till 90-talet?
Det är ett påstående som får mig att kallsvettas över minnet av en bio-krokodil från 1996.
Det var Greg Ferrara, skribent för filmkanalen TCM, som i ett tweet nyligen rasade över kvaliteten på de datoranimerade egyptiska miljöerna i Kenneth Branaghs ”Döden på Nilen”. Han undrade om det var låg budget eller lathet som får effekterna att se sämre ut än de gjorde på 90-talet.
Nåja. Jag minns en biokväll 1996 när jag ser såg actionfilmen ”Eraser”. Ni vet, den där Arnold Schwarzenegger skjuter en krokodil och säger ”You’re luggage”. Visserligen var inte krokodilen enbart datoranimerad i den scenen... men när den var det? Göta Petter.
För en tid sedan såg jag om ”Blade” (1998). Där finns en scen mot slutet som använder sig av rikliga mängder datoranimerat blod. Huga. Det finns en anledning till att animatörer slet sitt hår på den tiden för att få vatten att se trovärdigt ut.
En illusion ska skapas
Film är fejk. En illusion ska skapas och det sköna i det är att där finns alltid konstnärliga beslut. Ända sedan (film)tidernas begynnelse har olika sorters bakgrundsdekorer och målningar använts för att skapa illusionen av att handlingen utspelas någon annanstans än i en studio.
Ska det vara en Draculaborg uppe på ett berg i en ruggig skräckfilm eller Paris på klassiskt 1800-talsvis i en sprakande musikal?
Hur ska bakgrunden se ut? Hur ska den sedan ljussättas och filmas för att glida samman med skådespelarna på ett övertygande sätt? Ska det vara en Draculaborg uppe på ett berg i en ruggig skräckfilm eller Paris på klassiskt 1800-talsvis i en sprakande musikal?
Vill få till ett tryck i färgerna
Nuförtiden tillverkas allt det där i datorn, men även där görs konstnärliga val. Ser verkligen effekterna i ”Döden på Nilen” så hemska ut? Bland de beslut som filmskaparna har fattat finns uppenbarligen en vilja att få till ett tryck i färgerna, få dem att lysa. Kanske bidrar det till en känsla att det ser för ”fejkat” ut, för somliga?
Själv blev jag glad av att se en film som vågade låta färgerna flöda. Det är vi inte bortskämda med nuförtiden.
Sedan har vi förvisso alltid fått leva med en och annan krokodil, så att säga, i utvecklingen av hur den eftertraktade illusionen ska skapas. Det hör till.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram och Twitter för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.