Hopplöst grunt om dans, könsnormer och dragqueens
Helena Bergström dansar rakt in i kalkonernas land med ”Dancing queens”
Publicerad 2021-06-03
FILMRECENSION För att vara en film som vill leka med normer, könsroller och identitet lämpar sig Helena Bergströms ”Dancing queens” anmärkningsvärt väl för ett parti klichébingo.
Dancing queens
Regi Helena Bergström, med Molly Nutley, Claes Malmberg, Fredrik Quiñones, Marie Göranzon, Christopher Wollter, Rakel Wärmländer, Ann Westin, Max Ulveson, Mattias Nordkvist, Razmus Nyström, Emil Almén, Louie Indriana, Dominika Peczynski.
DANSDRAMA En ung kvinna med en stor sorg och en stor dröm, som blir upptäckt av en koreograf som ser henne spontandansa med en städmopp till Gloria Gaynors ”I will survive”. En vemodig, medelålders Dylanman som sitter på en ö och plinkar på sin gitarr. Ett gäng inbördes tjafsande dragqueens på dekis. En lögn som bara väntar på att bli avslöjad. Men sedan, till slut: acceptans, tolerans, succé och varma kramar.
En hel del stereotyper, slitna grepp och förväntade händelseutvecklingar bockas av i Helena Bergströms Netflix-film ”Dancing queens”.
Molly Nutley spelar Dylan Pettersson. En 23-åring som sörjer sin bortgångna mamma, vars passion för dans har gått i arv till Dylan, som nu driver en liten discoskola för barn på den vackra skärgårdsö som är hennes hem.
Mattias Nordkvist spelar hennes ledsna pappa som, såklart, älskar Bob Dylan, och Marie Göranzon är hennes stoiska mormor, som försöker hålla sin egen sorg i schack för att orka uppmuntra Dylan att satsa på sin dröm.
Drömmen är att jobba professionellt som dansare, och efter lite övertalning åker Dylan in till Göteborg för att göra en audition för ett internationellt danskompani. Och medan det inte går helt som planerat, får hon i stället en chans att nästla sig in på en dragklubb som är i skriande behov av en uppryckning sedan en av stjärnorna gått bort och Tommy la diva (Claes Malmberg) har börjat bli till åren, bakåtsträvande och för stor för sina klänningar.
Alltså klär Dylan ut sig till (en kanske inte helt övertygande) man, med klubbens koreograf (Fredrik Quiñones) – som blandar in engelska i varannan mening så att vi ska förstå att han håller internationell klass – som förtrogen.
”Dancing queens” menar väl, är varm och noga med att visa respekt för dragkulturen. Både Nutley och Göranzon har scener att glimra till i, och jo, visst är det lite kul att se Malmberg släppa ut sin inre Dame Edna.
Men det hjälper inte. Dialogen är för träig. Dansscenerna saknar helt puls och känsla. Ingenting överraskar, ett svartsjukespår har tryckts in med våld, och lite för många på rollistan lär vara bättre på annat än att skådespela.
Och till slut avrundas allt med ett feelgood-kalas av det slafsigare, tvungna slaget.
”Dancing queens” har premiär på Netflix den 3 juni.