Robin Bengtsson på rygg är lika konstigt som att se Leif GW Persson slå en frivolt
Ingenting, ingenting, ingenting, ingenting och ingenting.
Så börjar Melodifestivalen 2022.
Sedan kommer någonting och hon heter Cornelia Jakobs.
Det blev ingen turné i år heller.
Omikron punkterade ballongen.
I stället parkerar hela Sveriges tävling i Stockholm igen, denna gång i Avicii arena, bollen som tidigare var känd som Globen, innan den flyttar till Solna.
Några ordningsregler:
Det fungerar inte längre att skrika, eller skriva, ”sparka Christer Björkman” så fort man blir irriterad på något.
Den tiden är över. Christer är borta. Schlagergeneralen har abdikerat och sitter just nu borta i Los Angeles och försöker att starta upp American Song Contest i stället. Och det är säkert jättetufft där borta under palmerna.
Den nya hövdingen heter Karin Gunnarsson. Det kan vara på tiden att lägga det namnet på minnet.
K-a-r-i-n G-u-n-n-a-r-s-s-o-n.
Ok, då kör vi.
Det är den första snusen efter en lång middag
Frågan i år är om programmet fortfarande satsar på att skapa bidrag som kan vinna ESC eller nöjer alla inblandade sig med att ligga topp tio på Spotify ett kort tag? Tänker SVT ge kronjuvelen en ny identitet och karaktär eller räcker det med status quo?
Bidragen i första deltävlingen ger inga svar. I början skvalpar det på lite hit och dit. Man får kämpa sig igenom ett ”meh”, ett ”tja”, tråkballadernas svar på liemannen (Shirley Clamps ”Let there be angels”), en liten låtbesvikelse (Omar Rudberg) och ett skånskt hallabaloo (”Hallabaloo”).
Sedan händer något.
Det går att beskriva ”Hold me closer” med Cornelia Jakobs på många sätt.
Det är den där känslan av att sova åtta timmar i sträck utan att vakna en enda gång efter att man har fyllt 40. Det är den första snusen efter en lång middag. Det är en spontan lunchöl med en vän, kortison för en allergiker, lukten av rostat bröd på morgonen, den sista fartkameran på den förbannade vägsträckan mellan Umeå och Skellefteå.
En lättnad, helt enkelt.
Hur lägger man sig ner på ett ärligt och skitigt sätt?
Dessutom startar bidraget en ovan reaktion i kroppen. Som att en hand gräver sig in i bröstkorgen och kramar hjärtat hårdare och hårdare i tre minuter, vilket inte händer ofta i det här sammanhanget. Man känner sig nästan... levande.
Efteråt finns det inte ens särskilt mycket att skriva om Robin Bengtsson. Jo, en sak. I torsdags lade han sig ner på scenen mitt i låten. Det var som att se Leif GW Persson försöka slå en frivolt.
Under ett av fredagens rep får Robin följande råd av en koreograf:
”Våga vara lite ärlig och skitig i det språket.”
Hon pratar om Bengtssons kroppsspråk. Hur lägger man sig ner på ett ärligt och skitigt sätt?
Det sker inte särskilt ofta, men ibland tycker jag synd om artisterna.
Läs alla låtbetyg här: ”Dåligt omdöme”
