Världen är sjuk – och underbar
Publicerad 2011-06-29
Okej. I den här krönikan kommer jag att framstå som tre hundra år gammal. Det är visserligen tillräckligt nära sanningen, så jag bjuder på det.
Men den här helgen alltså. The Big Four of thrash metal spelar på Ullevi. Utsålt. Drygt 50 000 besökare.
Varje gång jag stannar upp någon minut och tänker på vad jag just krattat ned på skärmen blir jag som en förvirrad 80-åring som försöker förstå hur hela världens musikbibliotek plötsligt kan finnas i en låda stor som en kortlek.
Det är helt orimligt. Hur kunde det bli så här?
Slukade ”Master of puppets”
Det fanns en tid, och det är nu jag blottar pensionärsstrupen, då man mer eller mindre var ett freak om man lyssnade på thrash metal.
Jag och mina partners in crime på högstadiet hade väntat i månader på Metallicas uppföljare till ”Ride the lightning” och slukade så klart ”Master of puppets” ner till minsta stavelse.
Det var det bästa vi hade hört.
Det var det snyggaste album vi hade sett.
Den första förälskelsen till ”Master of puppets” varade ända till Slayer ett halvår senare släppte ”Reign in blood” – men omgivningen, framför allt tjejerna i klassen, var helt oförstående. Då menar jag helt. Inte som i att de skrattade förtjust åt det tokiga i att vi lyssnade på vad som i deras öron lika gärna hade kunnat vara en ljudupptagning från någon slamrig östtysk fabrik. Nope. De trodde att vi drev med dem. Vi var missfoster och Metallica var inte musik.
Genrekollegor som Slayer, Kreator, Sodom eller Exodus? Skämtar du?
Kände de flesta i moshpiten
Uppväxt i en småstad visste man däremot exakt vilka som var lika förtappade som jag. Det var enkelt. Vi var nog inte mer än ett tiotal som hittat fram till hårdrockens intensiva avkrok. Och faktum är att då, när ”The Big Four” var ett begrepp som faktiskt betydde något och inte bara dammats av för att konsertarrangörerna ska ha ett tufft namn att sälja turnén på, kändes det faktiskt som thrashfansen i Sverige var en liten familj. Åtminstone ett kringresande sällskap. Scenen var underground på riktigt. Allra helst här hemma i Svedala. Oavsett om det var Sepulturas första Sverige-gig på den mytomspunna klubben Rockborgen i Fagersta, någon spelning med djupt underskattade svenska Ice Age eller Slayers Fryshusetgig på ”South of heaven”-turnén var ansiktena i publiken utan att överdriva de samma.
Man kände knappast alla.
Men man kände igen de flesta.
I moshpiten, på Bergslagsrocken, utanför Kolingsborg. Alltifrån anonyma thrashare som vi till aktningsvärt hårda snubbar som bevisligen hade gått all in i den brutala metallens tjänst.
Någon anordnade otaliga spelningar i Norrköping som han kallade för Thrash-Bash. Någon sprang omkring och sålde fanzines som Megalomaniac och ambitiösa Candour.
I dag känner vi dem som Robban Becirovic och Martin Carlsson, chefredaktörer för Close-Up respektive Sweden Rock Magazine.
Några år senare är allt förändrat. Metallica släpper svarta skivan, MTV-generationen tar över arenorna och James Hetfield är plötsligt balladpresident.
I helgen spelar The Big Four of thrash metal – Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax – på Ullevi. Det är utsålt. Drygt 50 000 besökare. Några av dem är säkert högstadiets mest notoriska skeptiker.
Höll på att glömma. Iron Maiden spelar ju på Göteborgs stolthet två dagar tidigare.
Ja, ni hör ju hur sjukt allting har blivit.
By The Way ...
... Kan inte säga annat än att vi blev genuint glada för all positiv respons på första numret av Hårdrock! som trillat in från höger och vänster. Alla vänner och bekanta. Branschkontakter, kollegor och konkurrenter. Och, framför allt, ni läsare. Tack alla ni som bemödade er att komma fram och berömma magasinet på Sweden Rock Festival för några veckor sedan. Tack för alla snälla mejlhyllningar.
Sällan har jag hört en så homogent positiv feedback. Ni ska veta att det värmer något oerhört.