Stel start, Springsteen

Per Bjurman

... men när de nya låtarna sitter blir det mycket bättre

HARTFORD. Jodå, det är just så bra som det bara kan vara när den här artisten och det här bandet står på scen.

Fast inte, som brukligt, hela tiden.

Himmelska klimax varvas med nyheter som fortfarande är rätt stela i lederna.

”Bara” tre plus ...

När man står där i det extatiska publikhavet under ”Badlands” eller ”Born to run” eller ”Waitin’ on a sunny day” känns det förstås horribelt snålt.

För då är det verkligen magnifikt, då sträcker E Street Band ut sig i sin fulla potential, då stegrar showen mot det slags euforiska klimax Bruce Springsteen i princip är ensam om att kunna nå.

I skenet av sådana upplevelser är det lätt att glömma de transportsträckor som tidvis tynger föreställningen.

Men de finns där, och de består ofta av nummer från nya skivan, ”Magic”. Den enda helt lyckade nyheten är en lång, fyllig version av ”Long walk home” – plus möjligen de sekvenser i ”Gypsy biker” Little Steven river sönder med sina mest inspirerade gitarrsolon på 27 år.

Svårt att få grepp

I övrigt har såväl artist som band svårt att få grepp om materialet. De är inte helt bekanta med låtarna ännu, vet inte hur de ska få dem att röra på sig. Inget konstigt med det. Tendenserna var exakt desamma under första ”The Rising”-turnén och med lite tur har de lyckats vässa insatsen lagom till Stockholmsbesöket i december.

Det är dock lite märkligt att två sådana underbara popdängor som ”Living in the future” och ”Girls in their summer clothes” kan kännas så livlösa. Jag trodde att åtminstone den förstnämnda var en sådan omedelbar ”Waitin’ on a sunny day”-succé. Men icke.

Framförandet sviktar en smula också i sällan hörda dubbelgiven ”Night” och ”She’s the one”, men där stagar bandet snabbt upp med det kollektiva ryggmärgssvänget.

”The River”-öppning

Andra mindre uppenbara publikvältare sitter som svärdet i stenen från början till slut. Till exempel ”The River”-öppningen ”The ties that bind”, den mäktiga boogie-versionen (!) av ”Reason to believe” och ”Tracks”-rariteten ”Thundercrack”, som Hartford-publiken inte tycks känna igen men till slut omfamnar med stor kärlek ändå. Så formidabel är den.

Kvällens antiklimax

Ytterligare reflektioner:

Patti Scialfa får sjunga duett med maken i egna ”Town called heartbreak”. Det är kvällens antiklimax. När ska artister lära sig att det aldrig blir bra när man blandar in sina nära och kära i leken?

Precis som på nya skivan föräras Clarence Clemons stort utrymme. Och The Big Man tackar och tar emot. Han har inte gjort så här vitalt intryck sedan 80-talet.

Den politiska agitationen inskränker sig till några grymtanden om Bush i introt till ”Living in the future”. Det kan man beklaga eller applådera, men det är rent allmänt synd att Springsteen inte talar mer. Monologerna hörde till de tidiga turnéernas verkliga höjdpunkter.

Det här är, sammanfattningsvis, bra.

Men det kan bli ännu bättre.

Och är det förmodligen om sådär två månader ...

➕ på konsertens spellista

1. Radio nowhere

Inte alls den knock det talats om på förhand.Framförandet är spänt.

2. The ties that bind

Ett lyft som inte bara beror på det angenäma i att överhuvudtaget få höra en sådan bortglömd favorit.

3. Lonesome day

Habil ”The Rising”-älskling.

4. Gypsy biker

En nyhet som funkar, främst för att Little Steven skär sönder den med frätande solon.

5. Magic

Det är här man hör att bandet inte vet hur det nya materialet ska hanteras. Ännu.

6. Reason to believe

Stor överraskning, gammalt ”Nebraska”- drama i ZZ Top-tappning!

7. Night

Big Man blåser liv i ett något skakigt framförande.

8. She’s the one

Det börjar skakigt här också, men de hittar Bo Diddley-svänget till slut.

9. Living in the future

Bäst på skivan. Här häpnadsväckande livlös.

10. Promised land

Har de aldrig misslyckats med, och de gör det inte nu heller.

11. Town called heartbreak

Pattis sega låt. Hade inte Nils Lofgren kunnat få sjunga ”I came to dance” i stället?

12. Darkness on the edge of town

Rak, tung, svärtad tappning.