Sufjan Stevens själasökande fortsätter

Av: Per Magnusson

Publicerad:
Uppdaterad:
Ett nytt Sufjan Stevens-album kommer nästan alltid som en motreaktion mot det förra.
Foto: Press
Ett nytt Sufjan Stevens-album kommer nästan alltid som en motreaktion mot det förra.

ALBUM Sufjan Stevens har flyttat till landet, slutat med internet och köpt en traktor. Men han går knappast den klassiska ”Walden”-vägen.

I stället följer han upp moderna folkdrömmen ”Carrie & Lowell” med syntpop.


Sufjan Stevens
The ascension
Asthmatic Kitty/Playground


POP I sällsamma stunder hör man en låt som, redan vid första lyssningen, framstår som en långvarig vän. Givetvis var ”Visions of Gideon” amplifierad av filmen ”Call me by your name” och känslan regissören Luca Guadagnino byggt upp under två timmar. En sublim kärlekshistoria placerad i en scenisk villa i Lombardiet, frontad av undersköna Timothée Chalamet klädd i 80-talets tjusigaste Lacoste-pikéer. Ändå har jag svårt att tänka mig när popkulturen senast så bitterljuvt fångade stunden då den första förälskelsen övergår i vetskapen om att:

”I have loved you for the last time…”

Filmens slutscen blev en påminnelse om singer/songwritern Sufjan Stevens och hans största stunder: som albumet ”Illinois” och, framför allt, den självbiografiska ”Carrie & Lowell”. 45-åringen har vittnat om känslomässig utmattning efter just den skivan. Logiskt därför att han fem år senare följer upp familjeskildringen med någonting mindre självutlämnande.

Majoriteten av nya ”The ascension” spelades in med trummaskiner och syntar medan Sufjan Stevens mer typiska instrument – gitarr och banjo – vilade i ett magasin under en flytt. Han lämnade Brooklyn för natursköna Catskills där han loggade ut från internet och köpte en traktor. Men i stället för att – ska vi kalla det ”göra en Bon Iver”? – resulterade detta i elektronisk musik.

Varje titel är en kliché och sångerna bärs upp av popmusikens schabloner: ”Come run away with me.” ”I wanna love you.” ”Tell me you love me.” I bland kokas texterna ner till mantran: ”I wanna die happy.” Det här är naturligtvis popmusik på Sufjan Stevens egna, intrikata villkor. Albumet behandlar kriser på alla plan: politiska, romantiska, andliga, existentiella. Softrockiga singeln ”Video game” är bara ett exempel på artistens förmåga att gifta existentiella frågor med pop.

Den silkeslena rösten är fortfarande solen i Sufjans Stevens universum. Den gör att man förlåter de musikaliska irrfärderna. En osviklig känsla för popmelodier skänker tålamod att vänta på de små, magiska stunderna.

Här finns ingen ”Visions of Gideon”, men här finns titelspåret. ”The ascension” matchar höstens dova palett perfekt. Sufjan Stevens musik är finast när så lite som möjligt står emellan lyssnaren och hans viskande röst. ”You were finally at your best”, sjunger han. Jag kunde inte hålla med mer.
BÄSTA SPÅR: ”The ascension”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE