Så bra var Metallica på Ullevi – betyg låt för låt
Sofia Bergström: Stabilt. No more, no less.
KONSERT Det är inte Metallicas starkaste kväll i karriären.
Samtidigt är bandets lägstanivå så löjligt hög att även en svajig spelning är en upplevelse utöver det vanliga.
Metallica
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 58 537 (inte fullsatt). Längd: två timmar. Bäst: Både titelspåret och ”If darkness had a son” från ”72 seasons” sitter extra fint. Liksom ”Until it sleeps”. Sämst: Tror jag råkar ta en mikrotupplur under ”Sleepwalk my life away”. Sedan är jag inte helt såld på låtlistan.
GÖTEBORG. Vi börjar med det mest uppenbara.
Scenproduktionen är sinnessjukt snygg.
Metallica skrider ståtligt och självsäkert in till en specialbyggd rund scen mitt inne i arenan som slingrar sig runt och kramar om fansen i snake pit.
Den kaliforniska kvartetten omringas i sin tur av åtta höga torn med storbildsskärmar som växlar mellan att visa upp bandet och anpassade animationer.
Det är gruppens pampigaste ”in-the-round”-bygge i karriären.
Bandmedlemmarna arbetar sig sedan längs scenen i ett tätt kluster, med utgångspunkt i Lars Ulrichs knallgula trumset (han har flera olika som han växlar mellan beroende på var på scenen de befinner sig).
Det är snyggt, men inte särskilt praktiskt.
Nackdelen är att man under stora delar av konserten tvingas stirra på blöta ryggtavlor. Man riskerar också att tillfälligt tappa bort en medlem eller två. Om man inte låter ögonen landa på en av de massiva storbildsskärmarna, vill säga.
”We have the best seats, we get to watch you”, säger sångaren James Hetfield rätt tidigt in i spelningen.
Ja, det är precis så.
Efter en het dag i Göteborg öppnar himlen upp sig under inledande ”Creeping death”. Vad som börjar som försiktigt duggregn växer sedan till en ordentlig regnskur till tonerna av ”Harvester of sorrow”.
Det blir till en början en blöt resa genom diskografin som spänner över fyra decennier. Bandet doppar tårna i det självbetitlade albumet med ”Holier than thou”, vadar i trivsamt ”Load”-territorium med ”Until it sleeps”, för att senare surfa ståtligt genom ”Master of puppets” i en storslagen final.
Bandmedlemmarna, och då i synnerhet Ulrich, har i flera intervjuer erkänt viss nervositet inför turnéns upplägg och det ständiga roterandet av låtar.
Om så är fallet märks det inte utåt.
Hetfield, som senare i sommar fyller 60 år, sjunger med stor självsäkerhet.
Men bara några låtar in blir det faktiskt rätt uppenbart att det inte är bandets starkaste kväll på svensk mark.
Ulrich tappar takten vid ett flertal tillfällen och frontmannen röst svajar till och från under konsertens två timmar.
Samtidigt är Metallicas lägstanivå så löjligt hög att de lämnar publiken suktandes efter mer. Särskilt eftersom de kaxigt nog skippar extranummer efter mästerliga ”Master of puppets”.
Vi får vackert vänta till söndag. Då väntar dessutom en helt ny låtlista.
Fotnot: Metallica spelar på Ullevi även på söndag 18 juni.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik.
Betyg låt för låt
Creeping death
Högintensiv start på kvällen, både i publikhavet och på scenen. Men det är aningen svårt att höra James Hetfields sång.
Harvester of sorrow
Så tungt att hela läktaren där jag sitter skakar.
Holier than thou
”We have the best seats here, because we get to watch you”, säger Hetfield efter att låten klingar av – det märks att frontmannen njuter.
Until it sleeps
Metallica trappar ned på tempot men tullar inte på intensiteten. Snarare tvärtom.
72 seasons
Titelspåret från senaste plattan passar utmärkt i det redan ståtliga sällskapet. Bandet spelar riktigt tajt.
If darkness had a son
Hetfield sjunger urstarkt, det låter som att han tar i med varje fiber och muskel i sin snart 60-åriga kropp. Skaplig allsång dessutom.
Fade to black
Stundtals skakigt framförande av en annars så fulländad låt.
Sleepwalk my life away
Nja, lite tråkig låt i sammanhanget kan tyckas. Jag hade gärna hört något annat från senaste plattan. Men absolut godkänt.
Orion
Som alltid ett fint andrum, men större delen av publiken hade nog behövt något mer rafflande efter förra låten.
Nothing else matters
Allsångslåten med stort A. Själv är jag rätt trött på balladen, även om jag inte direkt kan klaga på utförandet.
Sad but true
Nu snackar vi. Både publiken och bandet petar i en högre växel. Allsången i refrängen hörs säkert ända ut till Hisingen.
The day that never comes
En underskattad låt från en underskattad skiva. Även live är den storslagen.
Battery
Stabilt. No more, no less.
Fuel
Bandet bränner av en massa pyro, som sig bör. Publiken jublar i extas.
Seek & destroy
Jag säger som under ”Battery”: ”Stabilt. No more, no less.”
Master of puppets
Ett föga förvånande fantastiskt finalnummer. Fint avslut på kvällen. Av ljudvolymen inne i arenan att döma hungrar publiken redan efter mer. De får vackert vänta till på söndag.