Boygenius är början på en vacker vänskap
Publicerad 2023-03-31
ALBUM Vid en första anblick är det inte alldeles uppenbart vad som skiljer Boygenius musik från medlemmarnas soloalbum.
Men ganska snart träder den fram mellan raderna. Vänskapen.
Boygenius
The record
Interscope/Universal
POP Julien Baker har motiverat Boygenius existens med längtan efter ett ”sick riff”. Den naiva sidan av rocken som oftast tilltalar fjortonåringar som startar sitt första band. Attityden hörs redan på debutalbumets andra låt, 90-talsgrungiga ”$20”. I ”supergruppen” kan Baker, Phoebe Bridgers och Lucy Dacus, befriade från sina respektive solobojor och förväntningar om att bära ok som den nya indiegenerationens fixstjärnor, inta en mer lekfull position.
”The record” föddes när Bridgers mejlade en demo av ”Emily I’m sorry” till sina kolleger med raden ”we could be a band again” (trion har inte spelat tillsammans sedan en intensiv period kring den självbetitlade ep:n som släpptes 2018).
Låten är en passande programförklaring. Den påminner om Bridgers solomaterial men med Bakers och Dacus röster svävande i bakgrunden, som olycksbådande fiskmåsar. ”She’s asleep in the backseat/Looking peaceful enough to me/But she’s waking up inside a dream/Full of screeching tires and fire.” Den förrädiska stämningen är central på ”The record”. På ytan är allt lugnt. Stranden ligger vacker, men minst ett kadaver eller en rostig plåtburk lurar i vassen.
I synnerhet Bridgers är en enastående låtskrivare. Med den talangen, Bakers briljanta gitarrspel och Dacus sensibilitet gör trion skäl för epitetet supergrupp. Bridgers har en särskild förmåga att hålla lyssnaren på helspänn med textmässiga tvärvändningar.
”The record” spelades in i Malibu under en månad, med tio timmars arbetsdagar. Ansträngningen hörs i hela det koncisa hantverket och nästan varje vän popmelodi. ”True blue” är det nutida mötet mellan Teenage Fanclub och The Roches. ”Leonard Cohen” tangerar Elliot Smiths skörhet. ”Anti-curse” är glädjande modern gitarrpop med vinden i håret och havssalt i lungorna.
På ytan är det är inte alldeles uppenbart vad som skiljer Boygenius från medlemmarnas soloverk. Men någonstans tycker jag mig höra en vacker vänskap i musiken. Hur medlemmarna lämnar plats till varandra, fyller i varandras meningar.
Allra tydligast blir kemin i ”We’re in love”. En låt som helt enkelt handlar om hur mycket de tre tycker om varandra. Den är så personlig och skör att Phoebe Bridgers först tyckte att den skulle stanna i studion. Jag är glad att hon ångrade sig.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik