Suede har blivit en hitmaskin

HULTSFRED

En bredbent greatest hits-show.

Handlar det om Status Quo?

Nej, om Suede.

Eller, well, egentligen handlar det kanske om status quo ändå. För det var ungefär så här även förra gången Suede gästade Hultsfred, 1999.

Redan då studsade Brett Anderson runt på scen som en vettvilling, satte upp ena foten på monitorlådan som en annan Bruce Dickinson och skrek "yeeeah!", "thank yooou!" och "come ooon!".

Inte längre stilfullt

Redan då radade de upp gamla favoriter. Redan då var det de tidigaste singlarna det jublades mest åt. Redan då stod jag och funderade på var det band tog vägen som jag dyrkade mer än något annat den där kvällen på Melody i Stockholm 1993.

Det där mystiska, evigt stilfulla, vars hela framtoning stod i så perfekt samklang med hur fantastiska låtar som "Animal nitrate" och ”Metal Mickey” lät.

Jag hade hittat dem så sent som på Vattenfestivalen 1996 men fann dem bara glimtvis den natten vid Hulingen.

De är än mer svåra att spåra på samma plats i kväll.

Idel popklassiker

Det låter förvisso stort och mäktigt och Brett lyckas onekligen få upp massor av händer och cigarettändare i luften.

Suede fyller låtlistan med popklassiker som "So young", ”She” och ”The beautiful ones” och för vilket annat band som helst hade den här kavalkaden säkerligen räckt till betyget ”bra” eller förmodligen mer.

Men Suede har varit något så mycket större än den hitmaskin som gasar på i kväll.

Och när nya singeln "Positivity" inte direkt hör till aftonens mest övertygande nummer stärks jag knappast i min tro på att de kommer att hitta tillbaka.

Suede

Håkan Steen