Céline är mer idrott än musik

Markus Larsson

”Att måla med en stor pensel”.

Det är ett uttryck för artister och konstnärer som satsar på kraftiga gester och känslor.

Och Céline Dions pensel är i så fall större än Gotland.

helskärm

Det finns mycket att titta på.

Céline Dion använder en liknande scenlösning som Justin Timberlake häromåret. Scenen är påkostad och placerad mitt i arenan.

Alla musiker och dansare hissas upp eller ner genom golvet. Och ibland sänks det ner skärmar eller draperier som Céline Dion får uppträda bakom. I ”Alone” ser det exempelvis ut som om det faller digital snö över sångerskan.

I övrigt levererar powerdivan en nästan kliniskt perfekt och stel show där alla skavanker och eventuella rynkor fotoretuscherats bort. Kvällens enda och någorlunda spontana ögonblick är när Robert Wells promenerar ner från läktaren och spelar piano i balladen ”A song for you”.

Dion öser freudianska lovord över Wells. Hon kan inte sluta prata om hans pedaler och magiska, dansande fingrar.

Som King Kong

Resten är inte direkt subtilt. Det mesta, däribland covern på ”River deep, mountain high”, känns som om att King Kong klampar runt i en keramikaffär.

Céline Dion är en tekniskt briljant sångatlet.

Men konserten har ändå inget med musik att göra. Det handlar snarare om någon sorts vokal idrott.

Vilket också bevisas i balladen ”All by myself”.

Efter att Céline har sjungit färdigt en lång och klar och hög ton ställer sig publiken upp och applåderar.

Som om hennes stämband just har slagit ett nytt världsrekord i höjdhopp.