Tidlös rockglöd med The Soundtrack Of Our Lives
Publicerad 2024-02-22
KONSERT Sedan återföreningen i somras har The Soundtrack Of Our Lives haft ytterligare ett halvår på sig att hitta tillbaka till sin unika kosmiska riffenergi.
På Cirkus förlöser de den i all sin fulla prakt under två vibrerande timmar.
The Soundtrack Of Our Lives
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1600 (fullt). Längd: 126 minuter. Bäst: Svårt att välja men ”The ego delusion”, ”21st century rip off” och ”The passover” är lysande på lite olika sätt. Sämst: Tyvärr ingen vidare återväxt i Soundtrack-publiken, näst intill bara 60- och 70-talister på plats.
När The Soundtrack Of Our Lives återvände till scenerna i somras, elva år efter splittringen, var det visserligen utan nya låtar men med en hunger som indikerade att de var sugna på en fortsättning.
Mycket riktigt blev det även en gedigen vårturné, vilket vi bör vara tacksamma för.
För även om spelningen på Way Out Wests största scen med emfas påminde oss om att det här är mäktig och mångfacetterad rockmusik som inte har åldrats en dag var de möjligen lite nervösa inför uppgiften och framför allt tvungna att hålla sig inom de tajta festivalramarna.
Och ett så här organiskt band passar som bekant bäst när de får varva upp och breda ut sig, det är en rockmaskin ihopbyggd av sex ganska säregna och komplexa komponenter som behöver rulla igång, få upp ångan och hitta rätt så den där speciella Soundtrack-magin ska börja spraka.
Det hände några gånger redan den där augustikvällen i Göteborg men nu, efter att de har haft ytterligare ett halvår på sig att återaktivera sin kosmiska energi, briserar de längre, högre, djupare och på alla sätt mer.
Mattias Bärjed och Ian Person kraschar och tvinnar sina gitarrer och gödslar med rockposer som i fornstora dar. Martin Hederos klaviaturfingrar springer än en gång frapperande sömlöst mellan Ian Stewart-boogie, krämig Jon Lord-orgel och skir kammarpop. finess. Trummisen Fredrik Sandsten och basisten Kalle Gustafsson-Jerneholm ser till att fundament i setet som ”Sister surround” och ”Bigtime” väller fram med pardonlös kraft.
Ebbot Lundberg levererar kufiga tänkvärdheter mellan låtarna (om ”Dow Jones syndrome”: ”en lågkonjunkturslåt, den är uppåt fast den är neråt, som det är”), struttar omkring med en tamburin runt halsen och en till på huvudet. Inte minst sjunger han den trösterika ”The passover” och soulcountryballaden ”What’s your story” med sällan hörd omsorg.
I en rent furiös ”21st century rip off” kommenderar han som så ofta publiken att sätta sig ned, väl medveten om att ingen har blivit yngre sedan senast (”jag vill höra artrosen knapra”).
Fortfarande är inga låtar nya men till skillnad från det mer obligatorieorienterade festivalsetet tillåter sig Soundtrack här att tvinna in en del mindre väntade nummer, som långa, psykedeliabrötiga öppningslåten ”Psychomantum X2000” eller tunga gitarrdelikatessen ”The ego delusion”.
Alla som har sett det här bandet vet att det oberäkneliga och fritt skenande är en väsentlig del av deras väsen, och det får vi massor av i kväll.
Inget är känt om huruvida The Soundtrack Of Our Lives har för avsikt att bli en fullt ut aktiv orkester igen eller om vårturnén bara är sista nostalgisucken. Jag kände redan i somras att de borde ha mer kvar att ge även i studio och är givetvis ännu mer övertygad om det efter i kväll.
Oavsett vilket ska ni som har möjlighet ta chansen att se dem. För det är verkligen ingen bekväm legacy-akt som är ute och åker utan ett rockband som känns väldigt måna om att åter bevisa varför så många håller dem som ett av de bästa svenska någonsin.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik