Foo Fighters festar loss

Publicerad:
Uppdaterad:
25 år in i karriären tar Foo Fighters ut svängarna rejält.
Foto: Danny Clinch
25 år in i karriären tar Foo Fighters ut svängarna rejält.

MUSIK

ALBUM På sitt tionde album festar Foo Fighters loss med funk, disco, fan och hans moster.

Men långt ifrån alla låtar fäster.


Foo Fighters
Medicine at midnight
Roswell/RCA/Sony


ROCK 2020 lär inte gå till världshistorien som ett särskilt glatt år.

Men Dave Grohl var en av få som spred välbehövligt ljus i mörkret.

Foo Fighters frontman förgyllde flera grå höst- och vintermånader med sina Youtube-trumdueller mot Nandi Bushell, en tioårig trumtalang tillika sociala medier-sensation. Det hela slutade med att den forne Nirvana-trummisen skrev en låt till – och om – Nandi.

Liknande lekfullhet, värme och avväpnande attityd genomsyrar ”Medicine at midnight”, som Grohl själv har beskrivit som ett ”partyalbum”.

Foo Fighters tionde skiva är inte fullt så dansant som sångaren och gitarristen hävdat. Men under 37 intensiva minuter bjuder de på uppsluppen rock som klippt och skuren för festliga förfester och, förstås, stora arenaspelningar.

Krutet har avsiktligt lagts på grooviga melodier, starka refränger och maffiga gitarrer med framtida liveframträdanden i åtanke.

Därmed inte sagt att sextetten kör fast i gamla hjulspår. Den småsmutsiga rocken är förpassad till baksätet medan nya influenser som 70-talsdoftande funk, disco, pop och r’n’b samsas vid ratten.

Inledningsvis är det svårt att få grepp om de spridda skurarna. Men med med tid och tålamod blir detaljer som svänget i ”Holding poison”, Jimi Hendrix-auran och kakofonin av koskällor i ”Cloudspotter” och titelspårets maxade Queens Of The Stone Age-funk berusande.

I det stora hela känns ”Medicine at midnight” rätt munter, men ibland sipprar svärta igenom den glättiga fasaden. Oftast sedd genom Grohls personliga filter.

”Waiting on a war” handlar om sångarens oro för kärnvapenkrig under uppväxten och kulminerar i en kraftfull upptrappning.

”Shame shame” är inspirerad av en återkommande mardröm som Grohl har haft sedan tonåren: ”Another splinter under the skin/Another season of loneliness/I found a reason and buried it/Beneath a mountain of emptiness” kväder han känslosamt fram över Taylor Hawkins lekfulla rytmer.

Men som även var fallet med föregångarna ”Sonic highways” och ”Concrete and gold” är det få låtar som verkligen fäster.

Och ”Chasing birds” är ännu en blek ballad till arkivet.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Publicerad:

LÄS VIDARE