Underbart tillbakalutad Orup klär av sin låtskatt

Per Magnusson

helskärm

KONSERT När den svenska soulpoppionjären Orup tonar ned hitsen träder de fram i sin renaste och finaste form.

Som bonus bjuder 65-åringen på några riktigt djärva danssteg.

Orup: ”Orup bara”
Plats: Rival, Stockholm. Publik: 735 (slutsålt). Längd: 1 timme och 35 minuter. Bäst: ”Stockholm”, ”Magaluf”, ”Då står pojkarna på rad” och ”Regn hos mig”. Orup handlar om hitsen. Sämst: Kanske hade vi klarat oss utan backtracks. Det är ju huvudpersonen och låtarna som är grejen här.

”Orup bara” är som titeln antyder en enmansföreställning. Fyra dyra gitarrer hänger under toppljus. En glittrig Orup kommer in och hälsar på publiken, sätter sig ned vid flygeln och gör utan omsvep ömsinta balladen ”Det är nånting som är bra med stan i kväll”.

Snart greppar han gitarren för en viss rockabilly om en viss Mercedes. Trubadur-Orup är inte oäven, men jag föredrar klaviatur-Orup. Det är när sångaren från Huddinge närmar sig soulen som han träder fram som en svenskpopens innovatör. Den som banade väg för en ny generation svenska artister (Oskar Linnros, Veronica Maggio et al). Ett arv som hörs än i dag i svensk popmusik.

Pianointrot till karriärens magnum opus ”Stockholm” låter som en pur jazzklassiker. Han sjunger den ömt, som för sig själv, likt en artist som inte längre har så mycket att bevisa. Överhuvudtaget hanterar han sin låtskatt varsamt.

Det är en extremt laid-back Orup som vi får i kväll. Crooniga covern ”A nightingale sang in Berkeley Square” blir till exempel en fin hyllning till pappa Hasse Eriksson som var jazzpianist på 50-talet. I min personliga favorit, chartersoulen ”Magaluf”, påminner Orup om en underbart lat after beach-underhållare.

För att vara en föreställning av det här slaget silas i hög grad snacket till förmån för musiken. I kväll är det låtskrivaren som får tala. Men vi får ändå några väl valda anekdoter. Som att Lena Philipsson-schlagern ”Det gör ont”, fascinerande nog, har sin upprinnelse i att Orup hörde Springsteens ”Dancing in the dark” på Coop, Lidingö. Han berättar att Anders Glenmark är den person som har betytt mest i hans musikaliska liv. Raljerar över sin färglösa vardag som fembarnspappa.

I imponerande silverfärgat hårsvall och bootcutbyxor har Orup kommit till den punkt i livet när man slutat bry sig. ”Jag är 65, jag gör vad fan jag vill”, säger han från scenen. Vilket till exempel innefattar att rulla höft och kasta kavajen inför extranumret.

”Då står pojkarna på rad” lyfter taket. Kanske är det fler än jag som en gång i tiden höll hårt i ett kassettband med en guldkantad cowboy i fransjacka på framsidan. ”Regn hos mig”, även den från skivan ”Orup 2”, är en ganska enorm svensk balladklassiker; en mer snitsig kusin till ”Sommaren är kort”.

Orup refererar i slutet av konserten till filmen ”Sliding doors” och berättar att hans liv har varit fullt av sådana, potentiellt livsavgörande ögonblick. ”Vad hade hänt om jag som tonåring aldrig hade upptäckt att jag inte stammade när jag sjöng?”, säger han.

Som tur är får vi aldrig veta.

”Orup bara” spelas på Rival i Stockholm till och med 4 maj.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik