Kylie glöder – på slutet

Markus Larsson

Vilken olidligt seg startsträcka – men finalen imponerar

Rent visuellt är Kylies konsert bland det mest imponerande jag sett.

Men musikaliskt?

Tja, startsträckan är så lång att en jumbojet skulle hinna lyfta.

Sju gånger om.

helskärm

Det saknas inte precis påkostad kitsch.

Showen är ett överbelamrat smörgåsbord för ögat.

Konserten bygger på sju segment med olika teman, plus extranummer. Vi får bland annat se ett amerikanskt cheerleaderparti, ett elegant balladsjok, en del som är inspirerad av kinesiska trädgårdar och japansk manga, konfetti och nakna torsos samt en härligt gayporrig sekvens där dansarna tar på sig både sjömanskostymer och väldigt fuktiga blickar.

Rider på dödsskalle

Min favorit är dock den stora och svävande dödsskallen.

När Kylie Minogue rider omkring på jättekraniet ser hon dessutom ut som en blandning av nattklubbsdiva och en mycket stygg och rysk officer.

Scenografin och rekvisitan håller med andra ord absolut världsklass.

Men konsertens konstruktion gör också att publikkontakten och närvaron och tempot ofta blir lika med noll.

Son en dyr musikvideo

När alla inblandade musiker och dansare koncentrerar sig på att göra avancerade och perfekta teaternummer känns det länge som att sitta hemma i soffan och titta på en dyr musikvideo.

Kvällen tappar inte sin stelopererade känsla förrän Kylie avlossar det ”svartvita” partiet.

Magnifika versioner

Det består i kväll av Daft Punk-liknande robothjälmar, ”On a night like this”, Robbie Williams-duetten ”Kids”, en uppdaterad ”Step back in time” och två helt magnifika versioner av ”Your disco needs you” och ”In my arms”.

Glöden och hettan spiller sen över till extranumren ”Love @ first sight” och den gamla dagistrudelutten ”I should be so lucky”.

Då förvandlas Globen äntligen till en stor och glittrande och upplyftande discoboll.

Finalen är Kylies livboj. Utan den hade hon sjunkit ner i ett ljummet tvåplus-vatten.

Och försvunnit.