Darin behärskar allt och berör glimtvis på djupet
Uppdaterad 2023-10-03 | Publicerad 2023-09-29
KONSERT Premiären av Darins största turné hittills innehåller rymden, flamenco och hittiga medleyn.
Men högst når den när artisten slår sig ned vid ett bord och spiller sitt hjärta över ett glas rödtjut.
Darin
Plats: Saab Arena, Linköping. Publik: 2 850. Längd: En och en halv timme. Bäst: ”Den sista sången” och ”Lovekiller”. Sämst: Olle Ljungström i edm-skrud (”En apa som liknar dig”) är en axelryckning.
LINKÖPING. Mammor med tonårsdöttrar hittar ett gemensamt fredagsnöje. Faktiskt hela familjer, till och med en och annan pigg mormor, finns på plats. Publiken är inte olik ett flygplan till Palma, Mallorca, där kvällens huvudperson numera bor på deltid.
Darin Zanyars snart två decennier långa karriär rymmer ”Idol”, ”Melodifestivalen”, ”Så mycket bättre” och ger nu avkastning i form av största turnén hittills. Det är svårt att hitta en mer folklig svensk artist ur hans generation, förutom möjligen vännen Laleh.
I kväll gör den 36-åriga sångaren entré till ett arenaintro på temat att vi alla har olika världar inom oss.
– I kväll får ni följa med mig in i mina, hälsar Darin.
Första anhalten är 80-talsflörten ”Satellit” från purfärska, tredje albumet på svenska, tätt följd av ett besök i den Dua Lipa-doftande och engelskspråkiga ep:n från i fjol. Musiken matchar då Darins glittriga disco-utstyrsel som skulle kunna sitta på Harry Styles, den artist som glädjande nog dikterar de androgyna mansidealen i popvärlden just nu. Låten ”Satisfaction” blir för övrigt till en snygg mash-up med George Michaels ”Freedom”.
Därefter lämnar Darin scenen för att komma tillbaka inslagen i futuristisk folie. Ingen får missa att vi plötsligt befinner oss i rymden, ty låtarna ”Astrologen” och ”Astronaut” görs mot stjärnhimmel.
En flamenco-version av ”Ta mig tillbaka” – framförd runt ett rödvinsstinnt bord likt i en opera – piggar upp. Här omfamnar Darin arenaformatet med ett brett leende och en glimt i ögat. När Botkyrka-sonen sätter sig ned för ”Den sista sången” förbyts feststämningen runt bordet dock i någonting annat. I metaballaden sjunger Darin att han kommer att sakna att skriva om exet som fick de vackraste tonerna ur honom. Låten har naivt innerliga och poetiska kvaliteter som matchar sångarens sammetslika stämband.
Därefter kastas vi rakt in i artistens Usher-period med stenhårt obligatorisk arenarock-r’n’b komplett med tjutande syntar, yviga trummor och håriga gitarrer. ”Lovekiller” är emellertid, med sin musikaliska spänning, det närmaste Sverige kommit en ”Climax”.
Darin är en artist som behärskar i stort sett vilket uttryck som helst – från nervig The Weeknd-pop och rosenklädda ballader för Svensktoppen till milt akustiska Avicii-imitationer med carpe diem-budskap och klistriga refränger i kölvattnet av tidiga Max Martin. I en konstnärlig kontext är det både en välsignelse och en förbannelse. I en hockeyarena i Linköping är det hundra procent till hans fördel.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik
