Hello Saferide var min räddning
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-02
Annika Norlin om sina olika popjag
En säreget jämtländsk skiva skulle äntligen ge henne lite andrum.
Men Säkert! förvandlade i stället dåvarande indiehoppet Annika Norlin till Sveriges nya popälskling.
– Jag fick panik. Nya Hello Saferide-skivan blev min räddning, säger sångerskan till Nöjesbladet.
Många artister skulle jubla över en liknande succé.
Njuta av uppmärksamheten. Vältra sig i vartenda korn av beröm.
Men det räcker med att besöka Hello Saferides releasefest för att förstå att Annika Norlin, 30, oftast tänker precis tvärtom.
Här på Stacken i Stockholm har sångerskan samlat journalister, vänner, artister och bandkompisar för att fira sin nya skiva ”More modern short stories from Hello Saferide”.
Får lätt dåligt samvete
Själv smyger Annika omkring i lokalen. Lyssnar och applåderar.
Det är nämligen inte hon som spelar Hello Saferide-låtar på scenen på sin egen kväll. I stället avlöser en rad mindre välkända musiker varandra för att göra sina Norlin-tolkningar.
Först mot slutet av festen kliver värdinnan själv upp på scenen för ett kort set tillsammans med bland andra nye producentvännen Andreas Mattsson.
Inte ens mitt försök att en halvtimme senare hylla att hon på kort tid släppt två helt överväldigande album lyckas särskilt väl.
Efter ett artigt tack passar hon äran vidare.
– Nya skivan är mycket Andreas förtjänst.
Några veckor senare sitter Annika Norlin i hotell Rivals hotellobby och utvecklar sitt resonemang.
– Mina skivor är verkligen ett 50/50-arbete. Jag har bara mycket begränsade gitarrkunskaper och kan inte tänka in en hel ljudbild, bara en känsla. Då kan det kännas fjantigt när jag får mycket kredd för hur en låt är uppbyggd. Andra kanske inte bryr sig men för mig är det nyttigt att få säga det. Det känns som jag är skyldig dem det. Jag har så lätt att få dåligt samvete.
”Det blev lite för stort”
Precis det samvetet har just drabbat henne. Orsaken är videon till förstasingeln ”Anna” där sångerskan mitt i låten spelar en gitarrmelodi.
På sin hemsida poängterar Annika att det verkligen inte är hon som spelar gitarrslingan. Egentligen.
– Jag står där i videon och sen är det Andreas som spelar. Då kunde jag ligga hemma och tänka ”men gud, tänk om någon tror att jag har blivit så där bra på att spela gitarr. Och någon annan kanske hör direkt att det där är en tydlig Popsicle-gitarr”. Sånt kan jag oroa mig för.
Annika ursäktar sig och säger att det nog låter jättemärkligt.
Andra skulle kalla det ödmjukt, men då skruvar sångerskan förläget på sig i hotellsoffan.
Med allt det i bakhuvudet blir det också lättare att förstå varför Annika lät Säkert! gå i ide. Det var förvisso planen från början, men succén med det svenska projektet cementerade beslutet.
– Jag fick ju panik eftersom jag hade tänkt att slappna av under Säkert!-året. För mig blev det lite för stort. Jag fattar att det kan låta konstigt men vissa grejer blir bättre på en mindre nivå. Jag kände i slutet när vi spelade på Hawaii-scenen på Hultsfred att ”fan vad det här är kul, men det här ska inte spelas så här stort”. Det förlorar charmen, säger hon.
Den anspråkslösa jämtländska skivan hade blivit ett monster.
Det grinade så illa att Annika blev livrädd.
– Att det blev en hipp skiva är något som jag fortfarande inte har tagit till mig. Folk sms:ar och skriver att de står på Spybar och dansar till ”Sanningsdan”. Vad fan ... det blir så konstigt i mitt huvud. Det blev något som
inte var meningen. Eller när jag fick en guldskiva så blev jag svinglad, men jag tänkte också att det här är ingen skiva som skulle sålt guld.
”Man blir lite konstigt”
Men var du aldrig rädd att släppa det du byggt upp med Säkert?
– Nej, Hello Saferide kändes snarare som en räddning. Det var väldigt skönt att bryta sig loss, det skulle ha blivit så fel om vi hade drivit Säkert! längre.
Vad är största skillnaden med att vara Annika Norlin i dag jämfört med för två år sedan?
– Det är nog bilden man får av sig själv. Om man får mycket uppmärksamhet så är det något man verkligen får arbeta med. Det
kanske är därför det är viktigt för mig – som du sa så stiligt att jag var ödmjuk – att ha fötterna kvar på jorden. Att inte ta sig själv på så otroligt stort allvar. Oftast gör man det. Man blir lite konstig.
Dit har Annika Norlin väldigt långt.