Med sina bästa år bakom sig
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2002-06-16
New Order
HULTSFRED
Förhandssnacket om New Order har innehållit många superlativ.
Gruppens nyfunna vitalitet har bland annat nämnts.
Det ryktet är betydligt överdrivet.
En annan sak som dryftats är att New Order stoppat in många gamla Joy Division-örhängen i sin repertoar.
Och att det greppet skulle göra bandet intressantare än på många, många år.
På något vis verkar det som att de brittiska veteranerna står över popteoretiska resonemang om kvävande nostalgi och ålderns obevekliga inverkan på alla pionjärers ursprungliga kraft och intensitet.
New Orders musik är helt enkelt för viktig och stilbildande.
Ingen större glöd
Sedan har inte Bernard Sumner och kompani precis skämt bort sin publik med ändlösa ”greatest hits”-turnéer som når Sverige vartannat år, vilket givetvis påverkar förväntningarna.
Men konserten präglas inte av en ny omskakande glöd, tvärtom.
Att höra en ”Transmission” eller en ”Atmosphere” år 2002 är ungefär som att se Suede framföra ”Animal nitrate” eller ”So young” – rysningarna uteblir eftersom det där riktigt monumentala bettet aldrig infinner sig.
Det blir inte bättre av att ljudet är dåligt och att Peter Hooks bas krånglar, i vissa låtar hörs knappt hans ack så viktiga basgångar.
Ljuder försvinner
I ”Regret” lägger dessutom hela PA-systemet av utan att någon på scen märker det. Alla bara fortsätter att spela som om inget hade hänt, trots att bara medhörningshögtalarna fungerar.
Och det gör detsamma att New Order låter sina högljudda och gnisslande gitarrer ta stor plats, eftersom det aldrig resulterar i någon större eller mer angelägen energi.
Det mesta låter lika gubbstelt som Hooks bredbenta poser.
Så tyvärr, New Order har som så många andra artister som uppträtt under festivalen sina bästa år bakom sig.
Och gruppen klarar definitivt inte av att återskapa sin unika laddning från förr.
Ett faktum som inga Joy Division-repriser i världen kan ändra på.
Inte ens ”Love will tear us apart”.
New Order
Markus Larsson