Grymt – och otäckt
Uppdaterad 2011-07-11 | Publicerad 2011-07-10
Slipknot smyger ut på Söderstadion. En efter en fyller medlemmarna scenen i sina klassiska röda uniformer.
Vid trummorna hänger en till, tom och ensam.
Iowabandets första turné efter Paul Grays död lägger självklart en vemodig anda över konserten. Samtidigt gör Corey Taylor tidigt klart att det här ska vara en positiv kväll. Vi ska fira #2:s liv och musik, inte sörja hans död.
Med en maskeradsommar där allt i från Gwar till Ghost är inslag på metalscenerna är det befriande med ett band som faktiskt förenar både grym musik – inledningen med debuttrippeln ”(Sic)”, ”Eyeless” och ”Wait and bleed” är knäckande – och ondskefull image live. Slipknot är fortfarande en lika underhållande som teaterotäck upplevelse med ett ständigt kaos på scen. En freakshow där galningarna ständigt sprutar ur sig aggressioner besinningslöst och oberäkneligt.
Bländande publikfrieri
Men mest av allt är Sonisphere-finalen en intensiv uppvisning i våldsam metal där Slipknot föredömligt lägger fokus på den tidiga karriären tillsammans med publikfriande hits som ”Psychosocial” och ”The heretic anthem”. Det blir bitvis bländande.