Korn bränner sällan till
Publicerad 2022-02-04
ALBUM Korn har hittat stabilitet i sitt samtida sound. Men det bränner sällan till ordentligt på ”Requiem”.
Korn
Requiem
Loma Vista/Universal
METAL Få subgenrer inom metalscenen är lika bespottade som nu metal. Bara ett fåtal av banden som fick fäste runt millennieskiftet har överlevt med hedern i behåll.
Korn är ett av dem, även om stora delar av hårdrockpubliken vägrar ta i deras samtida studiomaterial med tång.
Det är publikens förlust.
Få låtskrivare är så personliga och skildrar melankoli lika starkt som bandets frontman Jonathan Davis.
På föregångaren ”The nothing” blottade Davis sitt hjärta för allmän beskådan. Sångarens sorg, skam och förtvivlan efter svidande personliga förluster lade sig som en tung filt som var omöjlig att skaka av sig.
Uppföljaren ”Requiem” höjer i stället blicken uppåt och framåt. Den våldsamma världen utanför fönstret hemma i Los Angeles – med skogsbränder, gängkriminalitet och annat – står för stora delar av inspirationen. Men bandet vältrar sig inte i dystopiskt mörker utan drar undan gardinerna och låter ljuset sippra in. Låtar som ”Start the healing” bearbetar hur man överlever och hittar kraft när ens omvärld sakta smulas sönder.
Det är förvisso ett sunt förhållningssätt, men när bandet avviker från det personliga berättandet går något förlorat. Musiken klarar sig inte på egen hand utan behöver Davis glödande ärliga penna, allra helst från parkettplats i avgrunden, för att bränna till.
Undantagen heter ”Let the dark do the rest” och ”Worst is on its way”. Davis inlevelse och lidelsefulla textrader i kombination med James “Munky” Shaffers och Brian “Head” Welchs blytunga gitarrspel är en tvåfrontsattack som träffar mitt i hjärtat.
Där blir det tydligt varför Korn har stått kvar när många andra fallit.
BÄSTA SPÅR: ”Let the dark do the rest”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik