Nicki Minaj behärskar allt men borde sålla
Publicerad 2023-12-13
ALBUM På uppföljaren till den tretton år gamla debuten visar Nicki Minaj än en gång upp sin imponerande spännvidd som artist.
”Pink Friday 2” pendlar mellan sårbar och kaxig, briljant och lättglömd.
Nicki Minaj
Pink Friday 2
Republic/Universal
RAP Lauryn Hill, Missy Elliott, Lil’ Kim. Visst fanns det framgångsrika, kvinnliga rappare före Nicki Minaj, men den Trinidad och Tobago-födda artistens inflytande bör inte underskattas.
När hon slog världen med häpnad som gäst på Kanye Wests mästerverk ”Monster” 2010 punkterade hon i samma andetag den mansdominerade och puritanska hiphopen till förmån för en mer vital och poppig rap som kom att dominera decenniet.
Utan Nicki Minaj hade vi varken haft sporadiska antagonisten Cardi B eller Ice Spice, som ofta räknas som den senaste popstjärnan att slå igenom på verkligt bred front. Även Doja Cat listar Minaj som sin absolut största influens.
Det kryllar fortfarande knappast av 41-åriga superstjärnerappare tillika nyblivna mammor. Perspektivet bör därför betraktas som smått unikt. ”Pink Friday 2” börjar med jollrande bebis och Billie Eilish-sampling. I öppningen ”Are you gone already” gör Minaj upp med sorgen i att dottern aldrig hann träffa sin pappa, som blev påkörd och dog i en smitningsolycka på Long Island 2021. En modig, nedtonad öppning på ett annars färgsprakande extra allt-album.
Givetvis finns det många och marknadsanpassade skäl till att ”Pink Friday 2” är 22 spår lång, det har inte så mycket med den konstnärliga biten att göra. Med det sagt är albumet tack vare sin huvudperson osedvanligt uthärdligt trots mastodontlängd.
Över en dryg timme flyter karaktärsskådisen från New York mellan olika röster och temperament. Minaj kallas ofta för rapens drottning, men lika mycket är hon en fantastisk sångerska. Det visar hon gång på gång här.
Gästerna, däremot, är av det väl väntade slaget. En mumlande Future kommer in och luktar hostmedicin i ”Nicki Hendrix”. Ett afrobeat-doftande samarbete med Drake känns ungefär lika överraskande som en Aladdin-ask i julklapp.
Sin vana trogen jobbar Minaj även med omedelbart igenkännbara samplingar: Junior Seniors ”Move your feet”, Blondies ”Heart of glass” och Cyndi Laupers ”Girls just wanna have fun” (den sistnämnda är ändå smått oemotståndlig, ska sägas).
Men främst är det i ”mellanspåren” som man hittar guldet på stjärnans femte album. ”Cowgirl”, med unga talangen Lourdiz, har en sockersöt och smittande refräng. ”Blessings”, gästad av gospelsångerskan Tasha Gobbs Leonard, är kulen r’n’b för decembers sista dagar.
I ”Last time I saw you”, en lika poppig som sårig uppgörelse, vänder sig Minaj än en gång till sin pappa. Kramar som borde varit hårdare, telefonsamtal som borde varat längre, kärleksförklaringar som borde varit starkare.
BÄSTA SPÅR: ”Are you gone already”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik