Lysande pop – för de snälla

Uppdaterad 2021-06-14 | Publicerad 2011-04-04

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus till Belle and Sebastian på Cirkus

Stuart Murdoch och hans Belle & Sebastian bjuder på en spontan popcirkus.

Belle & Sebastian förtjänar all den kärlek som man över huvud taget kan hysa för ett band. Deras ensamt bussåkande popmusik med regnet trillande som tårar på fönsterrutan låter lika förtjusande i dag som när de räddade oss från Oasis för femton år sedan. Att lyssna på ”The state I am in”, ”Expectations” och ”The boy with the arab strap” är som att läsa om dina favoritnoveller och påminnas om varför du aldrig slutat älska dem. Och det fina är att det sena nollnolltalets yvigare utspel passar bandet precis lika bra.

Krispig solskensgitarr

På scen är Glasgow-bandet en tretton personer stark och kravodlad popdröm där Sarah Martins körsång, Stevie Jacksons krispiga solskensgitarr samt en stråkkvartett agerar stöttepelarna åt Stuart Murdochs spröda stämma. Bara mellanpratet sköts med den dämpade rösten hos en bibliotekarie.

Resten av konserten är en genuint spontan popcirkus, subtil och storslagen på samma gång. Stuart Murdoch låter sig bli sminkad av publiken, ger bort gitarren till främre raden och springer små ärevarv uppe på läktaren.

Skimrande musik

I nya, redan klassiska ”I didn’t see it coming”, mässar han en och samma mening, om och om igen.

”Make me dance, I want to surrender”.

Det är skimrande, upplyftande och livsbejakande popmusik för de närsynta, de snälla och de lätt missanpassade. De som så ofta misstas för mesiga.

Följ ämnen i artikeln