En god anledning till att åter engagera sig

WEEZER

Make believe (pop)

(GEFFEN/UNIVERSAL)

Det är i år elva år sedan Weezers blå debutalbum men Rivers Cuomo ser fortfarande på världen med nördens och outsiderns ögon.

I öppningsspåret på ”Make believe”, Los Angeles-bandets femte album, sjunger Cuomo om hur han skulle vilja bo i Beverly Hills och leva som en stjärna.

Efter Weezers alla framgångar skulle nog många kalla honom stjärna, och vi vet att han de facto skulle ha råd att bo i Beverly Hills men det är inte det som det handlar om. För, som han sjunger: ”It’s something that you’re born into/And I just don’t belong”.

Man är den man är, men även om den insikten når en blir den nödvändigtvis inte enklare att leva med bara för att man, som Cuomo, fyllt 34 och fått uppleva mer framgång än de flesta ens kan drömma om.

En gång outsider, alltid outsider.

Om Weezer på ”Make believe” tematiskt rör sig kring ungefär samma skarpt formulerade teman som de alltid gjort är plattan rent musikaliskt en tillbakagång till deras ursprungliga sound.

Det självbetitlade gröna albumet från 2001 flirtade ovanligt mycket med hårdrockgitarrer, något som blommade ut än mer på förra albumet ”Maladroit”. Tyvärr med följden att deras en gång så briljanta melodier alltför sällan fick plats bakom riffen.

”Make believe” är deras mest polerade hittills–ett spår som ”This is such a pity” låter som rena The Cars-popen–samtidigt som kvartetten i de bästa stunderna snuddar vid den väldigt speciella, närmast desperata stämning som uppstod mellan de hamrande gitarrslingorna och Cuomos veka röst på både den blå plattan och den fortfarande alldeles för underskattade uppföljaren ”Pinkerton”.

Lite för många lite för anonyma låtar hindrar ”Make believe” från att nå upp till de plattorna, men albumet är ändå en god anledning till att åter engagera sig i Weezer.

Att producenten Rick Rubin haft viss del i detta är högst troligt. Han var inte bara den som fick in Cuomo på meditation (”nu händer det fakktiskt att han ler ibland”, som Rubin kommenterade detta i Rolling Stone).

I albumets bästa låtar, som den på flera plan explosiva ”My best friend” och den lågmält episka ”Freak me out”, låter nämligen Weezer mer än någonsin tidigare som ett band.

Dessutom med en ovanligt starkt lysande låga av hopp mitt i utanförskapet.

Det bådar gott.

Håkan Steen