Käftsmällarna går förlorade

helskärm

”Nu skriver du inte skit om det här för då jävlar!” Övertände vännen Pär skriker i mitt öra halvvägs genom konserten. Han får en medkännande blick från mitt håll. Jag vet att jag kommer att göra honom besviken.

Det är då jag inser att jag förvandlats till kollegan Joacim Persson.

Ni förstår, på Metaltown för ett par veckor sedan anklagade jag Joacim för att vara en snål jävel då Anvil bara fick ett ynka plus. ”Tänk på vad de gått igenom, har du inget hjärta?!”, sa jag. ”Christoffer, vi ska inte betygsätta deras liv eller en dokumentär, Anvil var kassa”, svarade han sakligt.

Och givetvis har han rätt – det är fult att ljuga.

Så jag struntar i att Corrosion of Conformity har världens snyggaste maskot, och att de var ett av de första hardcorebanden jag hörde som liten pojk. Det är bara att krasst konstatera att det här inte är bra.

Trion från Raleigh, North Carolina, spelar mer för sig själva än för publiken när de dammar av sitt klassiska punkarv. ”Mad world”, ”Hungry child” och ”Technocracy” blåser förbi i versioner som är så löst sammanhållna att energin och käftsmällarna går förlorade.

Visst, det är kul att de håller på, och COC-crossovern har alltid byggt på en sorts musikalisk slapphet. I en mörk källare med blod, bärs och svett hade jag köpt det lekfulla nostalgipaketet. Men inte på en jättescen under en obarmhärtig sol.

När de sedan sviker vårt förtroende genom att inte uteslutande spela låtar från den stilbilande ”Animosity”-eran, som de lovat, är måttet rågat. Hur coola Woody Weatherman och Mike Dean än är lyckas de inte dölja att det nyskrivna materialet låter som Black Sabbath kört genom en Pennywise-mixer. Skatemetal? Helst inte.

…och tyvärr får ni nog se det andra pluset som ett ryggradslöst sympatiplus från min sida. Trots allt. Förlåt, Jocke. Jag har det inte i mig att vara elak.