Balladkonst och lättpop med Håkan Hellström
Publicerad 2023-04-28
ALBUM När Håkan Hellström vill göra ett album med ”små glänsande poppärlor” pendlar han mellan förtjusande ballader och onödigt generiska hitambitioner.
Håkan Hellström
Poetiska försök
Tro & Tvivel/Amuseio/Warner
POP Vad finns kvar att bevisa för Håkan Hellström? Efter 23 år av unikt intensiv och tämligen konstant kärlek från både publik och kritiker, efter flera lika oväntade som lyckade musikaliska vändningar och inte minst hela fyra utsålda, bejublade Ullevi på en dryg vecka så sent som i somras går det att förstå om nästa steg kanske inte nödvändigtvis kommer lika självklart som för tio-femton år sedan.
Det går också att förstå om en viss självmedvetenhet infinner sig och tankar om publikens eventuella förväntningar grumlar blicken en smula. Med den numera så grundmurade position som Håkan har i svensk popmusik är det på flera sätt mindre som står på spel än tidigare – folk kommer att strömma till sommarens konserter i princip oberoende av hur en ny skiva låter, för det är ju inte längre primärt ny musik som säljer biljetterna – men det går förmodligen lätt att uppleva som det motsatta.
2018 gjorde Håkan den oväntat lyckade symfoniorkesterplattan ”Illusioner”. Två år senare på ”Rampljus” plockade han upp tråden med producenten Jocke Åhlund för något av ett återbesök i grusig boogie och akustiskt 70-talsflum utan att riktigt nå upp till de klassiska höjder som duon fann på albumen ”För sent för Edelweiss” och ”2 steg från paradise”.
På sitt elfte album har Håkan istället valt att jobba med Göteborgsproducenten Christoffer Berg, känd för sitt internationellt aktade houseprojekt Hird med också för samarbeten med The Knife, Fever Ray och Massive Attack. Han programmerar även synthar åt Depeche Mode och gör filmmusik.
Ett slumpartat möte med en folkmusiker på ett hotell i Värmland lär också ha fungerat som viss tändvätska men framför allt såg Håkan framför sig hur Berg skulle kunna fila ner hans och Björn Olssons låtar till ”små glänsande poppärlor”.
”Poetiska försök” är således påfallande lätt i steget och skir i tonen. Musikaliskt pendlar det mellan det synnerligen Håkan-bekanta och vad som går att tolka som åtminstone vissa ambitioner att glida in på den moderna streamingpopens hetaste spellistor.
Det blir inte alltid helt lyckat.
Inledande ”Jag är en wild story” hittar hem någonstans mellan John Lennons ”Mind games” och ”Pomp and circumstance”, och i de trakterna har ju 49-åringen från Frölunda rört sig förr. Men då med mer omskakande kraft än den här låten om barndomsminnen och ADHD lyckas leverera.
Singeln ”Du” låter som välfungerande arenabränsle med Avicii-banjo och viss refränginspiration från Robin Stjernbergs ”You”, men Håkan brukar onekligen låna från mer intressanta håll än melodifestivalvinnare från tiotalet.
Dragningen åt mer lättflytande pop märktes redan på fjolårets sommarduett med Noonie Bao. ”HH vill bara va med dej” är den låten i ny partnerlös version, lite strävare och ”mer Håkan”, men precis som det här albumets romantiskt smäktande förstasingel ”Den här gången är det på riktigt” låter det kanske mer snyggt och behagligt än som något med potentialen att vända upp och ned på en människas liv.
Inte nödvändigtvis något fel i det, den av tidiga 80-talsvibbar blossande munnen på omslaget indikerar kanske att det är någonstans där som Håkan vill placera det här projektet. Men med en sångare vars musik så ofta och med så blixtrande resultat levt så långt ut på kanten är det som lyssnare lätt att sitta och längta efter… mer.
Och visst bränner det till ibland även här. Inte minst när superstjärnan sin vana trogen påminner sig själv om alltings förgänglighet i ”Vem vill vara din vän när du tappat glansen”, ännu en lennonsk ballad om den där mentala parkbänkens ständiga närvaro.
”Små bäckar, stora floder”, med gammaldags discobeat och underhållande blinkning till ”Dancing queen”, siktar in sig på bittra, mindre framgångsrika artistkollegor – det lär snart börja spekuleras kring vilka – som snackar skit och har ”blod på kniven”. Om nu stora floder verkligen ”flyter tysta” infinner sig tanken att landets största artist skulle kunna välja att inte ta åt sig i en hel sång, men låten adderar å andra sidan viss välbehövlig spänning åt det här albumet.
”Poetiska försök” rymmer dessutom några riktigt fina akustiska ballader av en sort som i princip bara Håkan kan skriva.
”Fan ta dig” är en anglicismspäckad, The Bangles-refererande, återhållet gitarrplockande låt om kärlekens kraft. Ännu mer avskalade finalen ”Lovsång” predikar peace and love på ett sätt som långt ifrån alla hade kommit undan med, men i Håkans värld, med blemmorna och sårskorporna som alltid väl synliga, blir det ganska förtjusande.
Om ”Rampljus” kändes som en mellanplatta i jakt på ny, relevant riktning går det kanske att hävda att sökandet fortsätter på ”Poetiska försök”.
Det är helt OK så här långt in i karriären. Och jämfört med det mesta annat som släpps på svenska har Håkan Hellström inte heller den här gången något att skämmas för, även om en del av den här polerade popen kanske råkade poleras några snäpp för långt åt det generiska.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik