Finurlig pop som aldrig viker ner sig
Publicerad 2014-05-30
POP Ibland måste man ställa sig frågan: Skulle jag kunna köpa en begagnad bil av en (viss) artist?
Det är en fråga om tillit.
Nej, jag skulle inte köpa en begagnad bil av Markus Krunegård. Jag skulle köpa flera.
För det finns artister vars låtar någon gång har spelat en avgörande roll i livet.
Sådana tjänster glömmer man aldrig.
Sedan 2008 har Markus Krunegård släppt fyra skivor som alla tävlat om att trumfa varandra. Senaste albumet ”Mänsklig värme” var inte bara 2012 års bästa utan också en perfekt avvägning mellan hans två lägen: Popnumren och balladrökarna.
För en av Markus Krunegårds superkrafter är att han alltid får liv i balladerna. Den 34-årige östgöten får dem att drivas av en närmast manisk energi.
”Rastlöst blod” är Markus Krunegårds femte album och en samling av tio stycken låtar som alltid vill gå vidare. Det är låtar som står med jackan i farstun och stampar. Här finns inget tid att spilla på onödigt ältande.
Det är också därför som Markus Krunegård aldrig tråkar ut. För att han hela tiden får öronen att sitta på helspänn. Just när vi tror att vi vet var en låt ska hamna vänder den på sig och drar någon annanstans. Som när Alphaville-syntarna gör sin plötsliga entré i ”Tommy tycker om mig”. Eller när den akustiska ”Under broarna i Skanstull” utan förvarning växer till ett Glasvegas-nummer. Eller när ”Helli”, en låt döpt efter och skriven till dottern, spårar ur i en vrålsnyggt galopperande rock.
Det finns en finurlighet i alla svängar. Men aldrig någon glimt i ögat.
Markus Krunegård står över sånt.
Han viker inte för allvaret utan ställer sig i stället riktigt nära det. Som i ”Piller i badkaret”: en mindre dramatisk variant av Morrisseys ”Angel angel down we go together”. Hans kloka krasshet får en lugnande effekt.
För det är något med hur Markus Krunegård använder sig av språket. Hur han får varje rad att stå i centrum. Samtidigt viker musiken aldrig från textens sida. Tillsammans drar de fram som ett gäng på stan.
Markus Krunegård har just den där synen på världen som man, år efter år, vill åt. Han säger det självklara utan att använda sig av självklarheter. Det är låtar som sammanfattar allt men som aldrig fastnar med blicken bakåt.