Brad Paisley levererar en kväll att minnas
Publicerad 2024-03-06
KONSERT Få är bättre på att blanda bredbent bardiskcountry med välfunna samtidsreflektioner.
Ännu färre får till en lika generös show.
När Brad Paisley är så här inspirerad spelar det faktiskt ingen roll att han bjuder på näst intill samma konsert som för fem år sedan.
Brad Paisley
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: 6 000. Längd: 103 minuter. Bäst: ”Whiskey lullaby” och ”The Mona Lisa”. Sämst: Att vi verkar få vänta på nya skivan ett tag till.
Turnén heter ”Son of the mountains” och jag antar att tanken var att Brad Paisleys nya album med samma namn skulle ha hunnit komma ut nu.
Endast fyra låtar därifrån är hittills släppta och 51-åringen från Glen Dale i West Virginia spelar bara en av dem i kväll, balladen ”Same here” som i studioversion har ett litet gästspel av Volodymyr Zelenskyj och handlar om hur små skillnaderna faktiskt är mellan människor och kulturer när allt kommer omkring. Sångaren säger att den delvis är inspirerad av hans fem tidigare besök i Stockholm.
Jag hade på ett sätt gärna hört mer nytt men Paisley vill förmodligen spara på det. Istället får vi en konsert vars låtlista är påfallande lik den som han senast gästade Hovet med för fem år sedan (och även tog till Göteborg och Gävle förrförra sommaren).
Vilket på förhand kändes lite fantasilöst men visar sig spela ganska liten roll i realiteten. För sångaren och inte minst gitarristen Paisley, med sin gedigna samling välanvända Telecasters, är sällsynt inspirerad i kväll.
Så prisar han också några av huvudstadens gitarrbutiker som han har besökt tidigare på dagen, där en person dessutom önskat kvällens överraskning: den supersnabba instrumentalen ”Time warp” som tänjer både Paisleys och bandets förmåga maximalt.
I övrigt får vi en generös genomlysning av de flesta delar ur den 25-åriga skivkarriären, och precis lagom mycket frejdigt publikfrieri.
Mitt i den exploderande countryvågen går det att anta att en del av publiken i kväll är ny och de kan knappast klaga på vare sig det snortajta Nashville-bandet eller sångarens sällsynt lediga sätt att ta en arena.
För han är svårslagen på att sömlöst blanda bredbent rockcountry om att festa in helgen och gråta i ölen med en klar och kul blick på olika samtidsfenomen. Ibland känns det nästan som att att han måste anstränga sig för att inte skriva för smarta låtar.
Den ärkeamerikanska partystänkaren ”American Saturday night” handlar till exempel om att själva grejen med USA är hur multikulturellt det är. Numera ingår raden ”there’s a Ukrainian flag hanging behind the bar”.
I ”Whiskey lullaby” har Paisley fin hjälp på sång och mandolin av utmärkta uppvärmaren Sierra Hull. Under valsen ”I’m still a guy” signerar han uppslängda kepsar och tar selfies med fansens telefoner. Precis som senast blir det ”kiss cam” på skärmarna i ”She’s everything” och allmänt hjärtevärmande stämning.
Paisley petar in såväl en snutt av Princes ”Purple rain” som Merle Haggards ”Mama tried”, den senare i ett slags förlängning av hyllningen till förebilderna i ”This is country music”. John Denvers ”Take me home, country roads” sitter givetvis som en smäck mitt i setet.
På slutet har han lyckats lägga upp bollen så till den grad att det verkligen bara är att smasha in hela kvällen med publikfavoriterna ”The Mona Lisa” och ”Alcohol”.
I den sistnämnda sjunger Brad Paisley om att ha ”some of the best times you’ll never remember” men den här showen lär stanna i minnet rätt länge.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik