Självupptagna och ledsna musikselfies
Publicerad 2014-06-13
Lana Del Rey
Ultraviolence
Polydor/Universal
Pop Hennes röst låter som om den ständigt glider runt i morgonrock i en gigantisk Hollywood-villa i gotisk stil. Som att det är morgon men att Lana Del Rey – det namn som Elizabeth Grant valt som sitt musikaliska alter ego – ändå har en av alla de martinis hon köpt för sina ärvda pengar i handen. Det är som tiden alltid går i en grovkornig slow motion där Lana Del Rey befinner sig.
På debuten ”Born to die”, som släpptes för två år sedan, rörde sig den 28-åriga sångerskan som en kameleont mellan olika skepnader. Hon var allting på samma gång – blasé och attitydstinn, modern och retro, Los Angeles och New York.
Att nya skivan skickas från skivbolaget med en länk som endast är giltig i fyra timmar, och som tonar ner slutet på låtarna, visar vilken status hon har. Samtidigt är det ingen av de elva spåren på ”Ultraviolence” som har någon egentlig hitpotential.
Lana Del Rey är superartisten utan superhits.
Det betyder dock inte att ”Ultraviolence” är en dålig skiva – absolut inte.
Tvärt om.
Precis som på debuten är det sammanlänkandet mellan då och nu som är Lana Del Reys magiska specialitet.
När hon i ”Cruel world” låter som att hon – femtio års Törnrosasömn senare – vaknar upp i Phil Spectors studio med skisserna till en gammal soullåt fastklistrad på kinden.
”Cruel world” ekar av gamla tider som spelas på för långsam hastighet. Den fläktar för att mot slutet blåsa upp till full storm. ”And then he kissed me” sjunger Lana innan hon berättar att kärleken tagit slut men att hon behållit både hans bibel och vapen.
I ”Sad girl” tar hon fram blyga soulkörer och blås medan ”Pretty when you cry” låter den vemodiga elgitarren gestalta en David Lynch-scen.
Det är en annan av Lana Del Reys specialiteter: Att göra musik som är både emotionell och filmisk. Låtarna är som självupptagna vuxna som tar ledsna selfies och lägger upp på Instagram.
Lana Del Rey må låta helt blasé men hon är uppfylld av sin egen melankoli.
Den avslutande ”The other woman” fräser upp energin men texten – som handlar om hur misslyckad Lana är i jämförelse med ”den andra kvinnan”, hon som aldrig visar sig i papiljotter och som alltid har fräscha snittblommor – har en kvinnosyn som är lika vintage som Lana Del Reys estetik.
Det är synd att den ska komma och förstöra.