Massive Attack är ett totalt och ilsket mörker

Markus Larsson

helskärm

KONSERT Många har försökt att springa i kapp musiken som Massive Attack släppte på 90-talet.

Få har lyckats.

Massive Attack

Raye

Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 15 600 (nytt publikrekord). Längd: 1 timme och 45 minuter (Massive Attack), 75 minuter (Raye). Bäst: ”Safe from harm” och ”Song to the siren”. Sämst: Massive Attacks konsert är ännu ett argument för att det mesta fungerar bättre inomhus. Fråga: Såg någon Banksy på scenen?

Raye är den perfekta festivalartisten.

Den brittiska låtskrivaren och sångaren pratar ungefär lika mycket som hon sjunger. Hennes famn är så öppen och stor att alla får plats i den.

Raye, eller Rachel Agatha Keen som hon egentligen heter, uppträder framför ett sjumannaband med en blåssektion och en gitarrist som kunde ha spelat huvudrollen i en bok av Bret Easton Ellis. Dekoren och scenkläderna är inspirerade av gamla tv-inspelningar med Duke Ellington.

Ett långt tag undrar jag vad vi egentligen ska med Raye till när musiken som Amy Winehouse gjorde går att scrolla fram på en sekund. Men Raye slutar inte där. Hon vill inte ha några begränsningar. Mot slutet växlar hon genrer i nästan varenda låt. Scatjazz, pop, hiphop och loungehouse är bara fyra av dem.

Det går inte att värja sig mot den gränslösa och neurotiska glädjen. Och av alla råd och insikter som Raye delar med sig får tre ord det högsta jublet:

”Don’t date rappers.”

Raye står i skarp kontrast till lördagens huvudakt. Om hon är förfesten är Massive Attack en kyrkogård av dub och beats i slow motion. I en tid där de flesta vill vara till lags blir gruppen från Bristol, ett nav som fortfarande snurrar runt Robert Del Naja, motgiftet.

helskärm

Personerna uppe på scenen gömmer sig i motljus. Det kan dröja sex låtar innan man kan skönja konturerna av en refräng. Basen gräver djupa diken i marken. Det låter som att gitarrerna släpas efter en bil på en grusväg.

Bildskärmen blir en lika viktig röst i showen som den makalösa legendaren Horace Andy. Den visar ett kollage av reklamfilmer, politiker och skådespelaren Peter O’ Toole i ”Lawrence of Arabia”. Vapenfabriker, Maga-dårskap, konspirationsteorier, massövervakning, paranoia, djurexperiment och nyhetsklipp från krigen i Irak, Ukraina och Gaza, med flera. Samtidigt lyser mängder av siffror och text upp nattmörkret.

Banderollerna, slagorden, budskapen och faktarutorna översätts till svenska för tydlighetens skull. Till 85 procent en hyfsat korrekt svenska, dessutom. Massive Attack har inte uppträtt i Israel sedan 1999, i protest mot landets ockupation av Palestina. Robert Del Naja tillägnar ”Safe from harm” till det palestinska folket. Medan Deborah Miller sjunger låten som från början förknippades med Shara Nelson och basgången från Billy Cobhams fusionfunkiga 70-talsklassiker ”Stratus” mullrar presenteras ohygglig statistik om konflikten på bildskärmen.

Allt är övertydligt, obekvämt, fasansfullt och förhäxande. I dag är det inte många som försöker ta sin musik vidare och skapa något större och mer komplext än underhållning där alla ska vara glada och bekväma och klappa händerna som Mora Träsk, inte på den här nivån.

I det fallet är Massive Attack märkligt ensamma i en allt mer empatilös och avtrubbad värld.

Jag huttrar inte av det kalla regnet som börjar falla mot slutet. Det är rysningar som vägrar lämna kroppen efter att Elizabeth Fraser från Cocteau Twins har sjungit färdigt en fantastisk cover på Tim Buckleys ”Song to the siren” och signaturmelodin ”Teardrop”.

Massive Attack har inte släppt ett nytt album på 14 år. Hos dem har tiden stått still sedan de tre första skivorna ”Blue lines”, ”Protection” och ”Mezzanine”, utgivna innan ”fildelning˝ blev ett begrepp.

Det spelar ingen större roll. Många har försökt att springa i kapp musiken som Massive Attack gjorde för ungefär 30 år sedan.

Ingen har egentligen lyckats.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky, och Spotify för full koll på allt inom musik