Ett fantastiskt popalbum

Coldplays ”X&Y” innehåller allt som ni antingen älskar eller hatar med rockmusik

COLDPLAY

X&Y (rock)

Parlophone/EMI

Det tog två album.

Efter debutskivan ”Parachutes” och uppföljaren ”A rush of blood to the head” var Coldplay inte bara Storbritanniens största band. De var även det största som hänt USA sen U2. Och för sångaren Chris Martin hade problemen bara börjat.

Han visste att stora framgångar föder stora förväntningar. Han visste att många tycker att Coldplay är en cancersvulst – en sorts symbol för rockmusikens trygga mittfåra – och att fienderna vädrade blod. Han visste att varken publiken eller skivbolaget skulle nöja sig med ”en skiva till” – de väntade sig ett mirakel.

Chris Martin kunde bara misslyckas. Han flydde rakt in i en skivstudio så fort den senaste turnén slutade och påbörjade en 18 månader lång inspelningssession.

De första tolv månaderna försökte Coldplay experimentera med maskiner och syntar och upptäckte till slut att det kliniska krautrockresultatet hörde hemma i papperskorgen.

De började om – igen. Denna gång i en betydligt enklare, replokalsliknande miljö. Inte för att, enligt konstens alla regler och klyschor, försöka hitta tillbaka till den kravlösa känslan som fanns i början av karriären. Och inte med ambitionen att skriva och spela in råare musik.

Nej, Coldplay gör tvärtom sitt yttersta för att vara jordklotets mest sympatiska arenarockband. ”X&Y” innehåller allt som ni antingen älskar eller hatar med rockmusik – extremt välproducerade och bombastiska och storslagna och gärna över fem minuter långa stadiumutbrott, som vanligt förankrade i Chris Martins känsla för sköra och världserövrande melodier.

De som bryter sig fram i kolossen ”White shadows”, de som redan gjort ”Speed of sound” till en av årets bästa singlar, de som lindar in underbara ”The hardest part” i radiovänlig bomull och, inte minst, de som finns i avslutande ”Til’ kingdom comes” – en episk folkballad, specialskriven för Johnny Cash.

”X&Y” återuppfinner inte, som Chris Martin lovade för snart två år sedan, hjulet. Men bortsett från ett par Radiohead-dåsiga stunder är det ett fantastiskt popalbum.

Mycket beroende på att Coldplay envist fortsätter att göra musik som ligger ljusår från limsniffande punk, läderklädd garagerock samt progressiv folktronica.

Kommer då ”X&Y” att infria förväntningarna och bli större än den där digitala mobiltelefongrodan som härmar en moped?

Ingen vet. Inte ens Chris Martin själv.

Så här sammafattade han nyligen sin egen och Coldplays situation i musiktidningen NME:

”Det bästa för albumet vore, kommersiellt sett, om jag blåste huvudet av mig med ett hagelgevär. ”

Markus Larsson