Ett ständigt pågående mummel

Ulf Lundells metod verkar gå ut på att mer är bättre än ingenting

Högtryck (rock)

Rockhead/EMI

Rost sover aldrig.

Och olika artister bekämpar sin kreativitets oundvikliga korrosion på olika sätt. Ulf Lundells metod verkar gå ut på att mer är bättre än ingenting. Publiken hinner knappt smälta den senaste skivan innan ett nytt album gasar ut från skivstudion och sladdar in i en skivaffär nära dig.

År 2005 är inget undantag. ”Högtryck” ska tydligen bara vara den första prognosen från det rastlösa landet Uffe. Nästa väderrapport släpps till hösten. Samtidigt skulle Lundell tjäna på att redigera sig själv lite hårdare och inte släppa ett nytt album varannan månad.

Den feberhöga utgivningstakten gör att en ny Lundell-platta tappar sitt nyhetsvärde – resultatet blir alltför ofta ännu skiva bland andra på en redan Uffe-mättad marknad.

Efter ett par timmar i Lundells sällskap är det över huvud taget svårt att komma ihåg var ”Club Zebra” slutade, när ”Ok, baby, ok” började och var ”Högtryck” tar vid. Allt känns som ett ständigt pågående mummel.

”Högtryck” hade kunnat vara en stringent och utmärkt repris på Lundells sena 80-tal.

Rent musikaliskt låter det som att Orminges finaste skald försökt att kombinera den sakrala värmen från ”Evangeline” med det upplyftande rocktrycket från ”Utanför murarna”.

Men skivan faller på att avsändaren som vanligt inte sållar noggrannare bland idéerna innan han gör en utbetalning från sitt jättelika låt- och textkonto.

Titelspåret är till exempel en på tok för lång och ordspäckad novell om, vad det verkar, en kravlös promenad på stan. Toppat av förutsägbar lundellsk samhällskritik där ”Fame Factory”, Stureplans-brats och hotellbarsmusik är fienden.

Och i ”En bättre värld” begraver tyvärr Lundell några starka rader om sin bortgångne far genom en i övrigt småfånig text där han vill åka till Malta och stoppa fågeljakten, infiltrera makten genom att klä ut sig till Elle MacPherson, göra Thommy Berggren till kulturminister och se Errol Flynn hissa segel på Östersjön.

I slutändan stannar bara singeln ”Vitt regn” och de två avslutande balladerna – otäckt vackra ”Den stora ensamheten utanför allt” och stillsamma ”Baby om morgonen” – kvar efter att skivan tystnat.

Det gömmer sig således ett gammaldags och grandiost rockalbum bland Ulf Lundells fem senaste skivor.

Lyssnaren får dock själv programmera fram det i stereon.

Markus Larsson