Adele i Belfast: Som Beyoncé – fast tvärtom

Håkan Steen

Håkan Steen recenserar Adele i Belfast

BELFAST. Vi är tiotusen i en stor, standardiserad hockeyarena men det känns som att vi blivit hembjudna på lägenhetsfest.

Adele sjunger inte bara några av senare års finaste hjärtesorgsballader så att den mest förhärdade bryter ihop.

Hon är också bäst i världen på att vara vanlig.

Febern kring Adeles världsturné är av det exceptionella slaget. Härom dagen kunde vi läsa om att en biljett till en av de sex showerna på O2 i London bjöds ut på andrahandsmarknaden för motsvarande 285 000 svenska kronor. Känn på det. Sinnessjukt är förstås bara förnamnet.

Biljetterna till Stockholmsspelningen i april gick förstås åt i ett nafs och så är fallet med de flesta gig på den 105 datum långa turnén som ska rulla över världen innan finalen i Mexico City i november.

Säljer skivor 90-talsmycket

Och i en tid när musikbranschen sägs befinna sig i kris säljer London-sångerskan fysiska skivor som vore det på 90-talet. Vanliga regler gäller inte för den här artisten, hon är det stora undantaget från det mesta.

Den här måndagen är precis så regntungt grå som man kan förvänta sig av en februarimåndag på Nordirland och arenan ligger hamnen där RMS Titanic en gång byggdes.

En mer vidskeplig person hade möjligen valt att sjösätta en världsturné någon annanstans men Adele Laurie Blue Adkins känns på tolk för trygg för att bry sig.

Hon är å ena sidan den naturligt eleganta souldivan av klassiskt snitt. Men hon är också 27-åringen från Tottenham som till synes säger vad som faller henne in.

Premiärnerverna märks inte av

I kväll får vi veta mer än vi kanske nödvändigtvis vill om de magproblem hennes premiärnerver orsakat. Hon dricker te på scen eftersom hon ”vaknade och lät som Arnold Schwarzenegger”.

En tjej får komma upp på scen för att fria till sin något tveksamme kille. Adele låter hela publiken vråla ”come on, Neil!” tills han säger ja.

Det är nog inte minst den vanligheten, ”girl next door”-auran, hennes häpnadsväckande framgång handlar om. Den där känslan hon så skickligt sprider av att hon kunde vara någon vi känner som bara råkar vara väldigt bra på att skriva och sjunga om precis hur det är.

Som Beyoncé – fast tvärtom

Där andra stjärnor på hennes nivå, inte minst Adeles egen idol Beyoncé, kommer med exklusiva, detaljkoreograferade spektakel till jätteshower gör Adele, förmodligen precis lika medvetet, tvärtom. Det är hon rakt upp och ned, stilla på en scen, med fel och brister blottade. Hon är perfekt på att vara icke-perfekt, som någon skrev.

Och folk kan alldeles uppenbart relatera. 27-åringen lockar både 7-åringar och 67-åringar i kväll. Det här är själva antitesen till en hipsterpublik. Flera verkar ha gått hela familjen.

Men där många som vill nå brett medvetet dummar ned sig är Adeles show stil och klass hela vägen. Den sobra scenen och det månghövdade bandet, med stora stråk- och blåssektioner, minner om klassiskt 60-tal, om shower med Frank Sinatra och Dusty Springfield.

Sättet att bädda in både artist och musiker i svartvita bildprojektioner är samtidigt hypermodernt, som bäst en skarpare variant av det U2 försökte göra senast.

Och Adele behöver inte vara Beyoncé, det räcker att hon står där och glittrar i kvällens enda klänning. Alla tittar ändå. För det brinner i ögonen och framför allt sjuder det i alla de där halsbrytande wailningarna på oblyg cockney.

Tröstar brustna hjärtan med sin röst

Showens svagare punkter hittar vi ofta när Adele försöker jabba upp sväng och ett lite lättsammare temperament. ”Rolling in the deep” är förstås en liten storm av blåögd soulgospel, men det är ju den förtvivlade Adele som kramar sista musten ur en oändligt sorgsen historia om tilltufsade hjärtan som de flesta kommit för att få tröstas och stärkas av.

Att hon samtidigt lyckas skoja avväpnande om tarmrörelser och sin obstinate treåring gör henne självklart bara till en ännu större och mer älskvärd estradör.

Adele uppträder på en utsåld Tele2 Arena i Stockholm den 29 april.

Så bra var låtarna

Hello

Adele hissas upp ur golvet på den lilla scenen ute i publiken, till öronbedövade jubel. Och vågar sig på att öppna med den här bomben. Det får, kan meddelas, önskad effekt.

Hometown glory

Ännu en favoritballad. Adele visar filmer från sina uppväxtkvarter i London och klipper givetvis även in bilder från Belfast. Gillas av nordirländarna.

One and only

Det stora bandet syns för första gången, på en sober scen som leder tankarna till klassiska 60-talsshower. Stilfullt.

Rumour has it

Adele dra upp tempot, men efter den mäktiga powerballadöppningen känns den här ganska lättviktig.

Water under the bridge

Finrumscalypso som roar men aldrig riktigt lyfter.

I miss you

Kraftfull ballad där Adele ger hals framför snygga färgprojektioner.

Skyfall

James Bond-temat visualiseras väldigt snyggt i svartvitt och blodrött, och dessbättre utan fåniga Bond-vinkar. Som hon sjunger.

Million years ago

Adele letar sig ned i sina djupaste register i intim version av ”25”-balladen backad endast av två gitarrister.

Don’t you remember

Skör, folkcoutrytonad ballad i intimt arrangemang som är en av Adeles egna favoriter. Hon beskriver den som hennes ”Alison Krauss-moment”.

Send my love (to your new lover)

Max Martin/Shellback-samarbetet är ingen favorit på ”25” och hittar väl inte riktigt rätt här heller, trots avskalad version med bara tre körtjejer, bas och gitarr.

Make you feel my love

Bob Dylan-covern från debuten driver fram både allsång och tända mobiler. Starkt.

Sweetest devotion

Soulpopig lycka i låten om Adeles son, när hon promenerar genom publiken till lilla scenen.

Chasing pavements

Första stora hiten är ett av kvällens allra snyggaste nummer, med Adele solo ute i publiken, inbäddad i projektioner av sig själv.

Someone like you

Här behöver hon inte sjunga många ord själv. Men så snackar vi också en av årtusendets hittills största pianoballader.

Set fire to the rain

Regn faller över lilla scenen medan Adele försvinner samma väg som hon kom, genom scengolvet. Som hon sjunger, del 2.

Extranummer:

All I ask

Adele återvänder genom golvet på stora scenen, i en av de märgigaste sångerna från ”25”, endast med piano. När tonartshöjningen kommer... jävlar.

When we were young

Hon säger det själv, det var den här som knöt ihop hela senaste albumet. Är kanske blödig men går sönder lite grand när hon bjuder på fotobonanza från barndomen. Och som hon sjunger!

Rolling in the deep

Ett lika väntat som logiskt klimax. Kvällens mesta gospelstund. Hela arenan dränks i vit konfetti.