Vardagliga luftpastejer

Bjurman tycker synd om Isaksson

PATRIK ISAKSSON

Vi som aldrig landat

COLUMBIA/SONY

helskärm

Jag tycker verkligen synd om Patrik Isaksson.

Det här är ju, såvitt jag kan förstå, hans livs skiva.

Aldrig tidigare har han varit sannare, aldrig tidigare har han lagt så mycket själ i sina sånger, aldrig tidigare har han brunnit lika hett.

Och ändå åstadkommer han bara luftpastejer.

För jävla taskigt.

Men så går det när ambitionen inte står i proportion till förmågan.

Och här saknas förmågan helt och hållet - i synnerhet lyriskt.

Isaksson försöker skriva av sig en uppslitande separation, men lyckas inte en enda gång gestalta en smärta som verkar allvarligare än den en femåring upplever när mamma vägrar köpa glass på Ica.

Orden har så häpnadsväckande lite vingkraft, formuleringarna är så hysteriskt opoetiska.

Ofta känns det som att man bara sitter och lyssnar på ett helt alldagligt samtal om vad som helst.

Men här finns också plattityder så grova att att Tomas Ledin - för att nu ta ett närliggande exempel - framstår som Gabriel García Márquez.

Musiken är inte lika slående platt, men präglas även den av brist på fantasi och lyster.

Det låter bara" vardag.

Jag beklagar.

Per Bjurman