Hårdrocken behöver häxor och kvinnlig hysteri

Nikoline Spjelkavik spelar gitarr i den norska black metal-sensationen Witch Club Satan. Häromveckan besökte trion Stockholm.

KRÖNIKA Witch Club Satans underbart utmanande black metal-föreställning om häxor och hysteri påminner om hur viktigt det är med kvinnliga förebilder.

Jag önskar att mitt åttaåriga jag hade fått uppleva den norska trions spelning i Stockholm.

När jag var barn var min världsbild att enbart män spelade hårdrock. Det tog rätt många år innan jag blev medveten om tidiga pionjärer, som Joan Jett och Lita Ford, och dessutom fick upp ögonen för samtida banbrytare.

Trummor var redan då mitt favoritinstrument men trots att min dåvarande styvpappa hade två trumset – ett i vardagsrummet och ett i garaget – vågade jag knappt närma mig dem. Jag lekte i stället trummis. Bankade på kuddar i stället för trumskinn. Det slog mig aldrig att jag skulle kunna spela trummor på riktigt. Den tanken var så främmande att den inte ens sipprade in i medvetandet.

Aldrig i mina vildaste fantasier hade jag då kunnat föreställa mig att det en vacker dag skulle finnas ett band som Witch Club Satan.

Den norska trion började som ett teaterexperiment men är numera också ett regelrätt black metal-band. I förra veckan kom deras feministiska föreställning ”Bloodmother” till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Scenen dränktes i rött ljus och smyckades av blodiga trasor som förde tankarna till såväl barnafödande som mensskydd.

Oavsett vad som var i blickfånget – häxor, mens, förlossning, änglamakerskor, systerskap eller kvinnlig hysteri – sjöng både gitarristen Nikoline Spjelkavik och basisten Victoria Røising med en gastkramande intensitet, som om de vore besatta av demoniska entiteter och när som helst skulle slita publiken i stycken.

För det mesta stod jag som hypnotiserad.

Witch Club Satan avslutade föreställningen endast iförda hudfärgade stringtrosor med fastlimmat könshår. Med sin långa peruker och blodstänkta nakna kroppar liknade bandmedlemmarna skogsrår, kvinnliga väsen ur folktron som levde i skogen och var farliga för män. Det var en minst sagt mäktig syn.

Omtumlad av dessa kvinnors mod och talang, och föreställningens underbart utmanande tematik, lämnade jag lokalen rakryggad och stärkt.

Jag önskar att mitt åttaåriga jag hade fått uppleva kvällen. Kanske hade hon efter spelningen gått raka vägen till sin styvpappas trumset och spelat tills armarna värkte och fingrarna blödde.


4 x tips: råpunk och metalsymfonier

Boken ”Råpunk: The birth of Swedish hardcore 1981-89” dokumenterar den svenska råpunkscenen under 80-talet med nedslag i band som Anti-Cimex, Mob 47 och Avskum.

Garanterat mangel i råtuff punkbok

Genom texter, unika bilder och utdrag ur fanzines dokumenterar David Andersson den svenska råpunkscenen under 80-talet i boken ”Råpunk: The birth of Swedish hardcore 1981-89”. Jag kan sakna berättelser från de som var med när det begav sig men boken är trots det en guldgruva för både nyfikna och redan frälsta. Den läckra designen bär dessutom likheter med dåtidens fanzines stilistiska minimalism.

Bala kommer från den autonoma regionen Galicien i nordvästra Spanien och sjunger på sitt modersmål.

Punkig rock från norra Spanien

Det spanska ordet för kula är ett passande namn på duon Bala från Galicien. På senaste singeln ”Prisas” släpper Anxela Baltar och Violeta Mosquera lös en högljudd, ilsk och krossande hybrid av rock, grunge och punk som inte tar några fångar. I väntan på ny musik från bandet rekommenderar jag deras adrenalinstinna ”Maleza”, ett av mina favoritalbum från 2021.

Dirigenten och kompositören Kristjan Järvi och Apocalypticas cellist Eicca Toppinen leder projektet ”Bright & black” där metal möter klassisk musik.

Klassisk musik och hårdrock i storslagen symbios

I Bright & Black möter symfoniorkestern Baltic Sea Philharmonic kompositörer från metalvärlden. Skivan ”The album” släpps i januari och första smakprovet ”Nidhugg”, en låt skriven av Fredrik Åkesson i Opeth, för omedelbart tankarna till den norske kompositören Edvard Griegs gotiska dramatik. Det är obligatorisk närvaro den 8 mars när Bright & Black kommer till Filadelfia i Stockholm.

Passande nog bildades det svenska dödsmetallbandet Farsoth under pandemin. De debuterade förra året med albumet ”The plague” och är nu aktuella med en uppföljare.

Svensk dödsmetall för hela slanten

Sala-kvartetten Farsoth, som bildades 2020, bevisar att suget efter svensk dödsmetall aldrig kommer att mättas. Nya skivan ”Morbid symphonies” är ett kraftfullt destillat av bestialisk sång och kyliga gitarrmelodier, givetvis förstärkta med den i inhemsk death metal så klassiska HM2-pedalen. Gruppen bryter knappast ny mark, men redan i inledande ”Hate” märks det att kvaliteten är ovanligt hög.


NYTT: SOFIA BERGSTRÖMS BÄST JUST NU-LISTA! LYSSNA HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik

Följ ämnen i artikeln