Thåström och Eva Dahlgren ställer skåpet
Publicerad 2023-06-12
KONSERT Thåström och Eva Dahlgren är efter 45 år fortfarande två av de allra bästa vi har.
Sista kvällen på Rosendal Garden Party visar de på varsitt väldigt självklart sätt att det inte finns några genvägar till rutin, närvaro och det där sällsynta som vi brukar kalla för karisma.
Thåström
Eva Dahlgren
Plats: Rosendal Garden Party, Stockholm. Publik: 15 000 (utsålt). Längd: Thåström 106 minuter, Eva Dahlgren 78 minuter. Bäst: Thåströms ”Ingen neråtsång” och ”Södra korset”, Eva Dahlgrens ”Kom och håll om mej” och ”Fåglarna”. Sämst: Vill inte gnälla på något en så här fin kväll.
De skivdebuterade i varsin ände av svensk musik 1978, Thåström som 21-årig punkare i Ebba Grön och Eva Dahlgren som soft 18-årig singer-songwriter.
45 år senare är deras uttryck fortfarande på flera sätt väsensskilda. Samtidigt känns kombinationen i kväll naturlig då båda har varit måna om att hela tiden ta sina karriärer vidare och ständigt utmana såväl sig själva som sin publik. Vilket gör att de i dag åtnjuter en ganska sällsynt dignitärstatus i svensk musik som, att döma av responsen på Rosendal, numera också har givit dem en påfallande stor gemensam publik.
Båda manifesterade sin position med triumfatoriska turnéer i fjol. I år är Rosendal Garden Party enda chansen att se dem.
Eva Dahlgren fick en artistisk nytändning när hon för sju år sedan började arbeta med nya, yngre musiker, däribland två mångkunniga stjärnor från Umeå: producenten och basisten Johannes Berglund och Deportees-gitarristen Anders Stenberg. De finns alltjämt med henne på scen, liksom ett även i övrigt utsökt band som bland annat rymmer Jennie Abrahamsson – hyllad artist i eget namn – på keyboards och sång.
Basen på fjolårsturnén var det 30-årsjubilerande albumet ”En blekt blondins hjärta” men i kväll står Dahlgren i kvällssolen med ett specialset av personliga favoriter, till stor del från de två senaste albumen.
Att nå ut med subtila ballader och mjukt sofistikerad danspop på existentiell botten en tidig festivalkväll där många primärt står och väntar på nästa konsert kräver sin estradör. Åtskilliga utmärkta artister har gått bet på den utmaningen, men Eva Dahlgren är så grundmurat trygg i sin kapacitet att hon med bara närvaro, ett brett harmoniskt leende och några roade danssteg lyckas rikta all energi framåt.
Under en klarblå himmel på huvudstadens kanske vackraste konsertplats hamnar sångerna om tvivel, tro och djup kärlek, och de kloka mellansnacken om mångfald och att inte tappa bort sig själv, i väldigt fin harmoni med elementen.
”Fåglarna” eskalerar snyggt med elektronik och blås och ”Hela världen står i blom” har inte bara en passande titel för omgivningarna utan också lika passande harmonier, någonstans mellan Beatles och Procol Harum.
En stund senare, när mörkret sakta börjar falla över Djurgården möter vi en minst lika laddad Thåström som även han vilar tryggt i ett set av huvudsakligen låtar från de senaste två decennierna.
I numera patenterad grå kostym och hatt flaxar han karakteristiskt med fingrarna, sprätter runt och är så på tå att han rentav tappar bort sig i texten till inledande ”Söndagmåndagsång”. Det händer faktiskt igen en stund senare, i ”Bluesen i Malmö”, vilket får sångaren att skrika till av temporär frustration. Men det ursäktande leendet han skickar iväg får bara showen att kännas mänsklig.
En lång rad låtar känns igen från i fjol, liksom den dynamiska ljusriggen som både kan få scenen krympa till klaustrofobisk klubb och bada publiken i blixtrande grönt. Och det är precis samma monumentala tordönskraft i ”Körkarlen” eller Imperiet-klassikern ”Kriget med mig själv” som på klubbsvängen i höstas.
Men Thåström, väl medveten om att många här såg honom både en och två gånger förra året, plockar även fram en raritet som ”Hål” från ”Mannen som blev en gris”. Det tunga, släpande manglet och den underjordiska texten får rentav sångaren att spontanvråla ”Sweden Rock!”.
Efter ”Stora långa gatan” ropar han lika spontant – och helt korrekt – ”frijazz, för fan!” men säger annars inte mycket.
Det behövs i vanlig ordning inte heller när vi får så här explosiva versioner av till exempel ”Axel Landquists park” och ”Old Point Bar”, som i kväll boogiedundrar med en tyngd som får mannen i kostymen att virra omkring i cirklar och vråla som en besatt.
Gamla Nationalteatern-covern ”Men bara om min älskade väntar” gör han å andra sidan i en vibrerande återhållen version där risken för fler textfadäser blir minimal då publiken villigt hjälper till med orden.
Rosendal Garden Party börjar efter sitt andra år redan att kännas som ett självklart, lite vuxnare huvudstadssvar på Way Out West som väldigt gärna får fortsätta.
Och konsertsommarens första stora helg kunde knappast ha fått en finare avslutning än den här.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik