LISTAN: Förvånande att inte fler artister kollapsar
Varje fredag turas musikredaktionens medarbetare om att dela med sig av åsikter, tips och nyheter.
Den här veckan funderar Per Magnusson bland annat på pumpkin spice latte-popen och varför inte fler artister kollapsar.
1. Förvånande att inte fler artister kollapsar
1998 kom Pulps ”This is hardcore”, albumet där Jarvis Cocker likställde popmusiken med porrindustrin. En bransch där människor kastas in, förbrukas och sedan lämnas som rön för vinden. Cocker hade drömt om att bli popstjärna sedan barndomen i Sheffield. När han till slut blev det, med den britpop-definierande skivan ”Different class”, insåg han att allt bara var en illusion.
Jag har ofta återvänt till Pulps verkliga mästerverk och kommer att tänka på det igen när jag nås av nyheten att en bok om albumet är på väg. ”Pulp’s This is hardcore” ges ut i mars 2024 och är skriven av den brittiska författaren Jane Savage, även prominent pr-agent under den stora renässansen för brittiska band på 90-talet.
Boken tar sin början i en ökänd incident på Brit Awards 1996. För mig är det emellertid förvånande att inte fler artister spontan-moonar Michael Jackson på prisgalor (Cocker) eller kollapsar på bästa sändningstid (David Ritschard). Det känns som långt mer rimliga reaktioner på medieuppmärksamhet och kändisskap än att bara sola sig i glansen.
2. Stuart Murdoch släpper roman
När vi ändå talar om lysande textförfattare som lika gärna kan läsas som lyssnas på: i september nästa år släpper Stuart Murdoch sin första roman. ”Nobody’s empire” utspelar sig i 90-talets Glasgow och följer en huvudperson som diagnostiseras med kroniskt trötthetssyndrom. Boken beskrivs som halvt självbiografisk. Murdoch led själv av sjukdomen, som under sju års tid hindrade honom från att arbeta. 1995 hade han dock tillfrisknat nog för att bilda bandet Belle And Sebastian.
3. Svindlande melankoli
När klorofyllet förlorar mot rosten utanför fönstret är det tacksamt att det kommer ny popmusik som matchar stämningen. Den brittiska artisten Griff har just släppt en sådan där perfekt poplåt som bara kommer någon gång per år. Taylor Swift är redan ett fan av ”Vertigo” – en tjusigt producerad och bitterljuv skildring av när man gjort precis allt men det ändå inte var nog: ”You’re scared of heights, that’s vertigo/You wanted lights, go see a show/You ran away, that’s touch and go/You’re scared of love, well, aren’t we all?”
4. Pumpkin spice latte-popen
Nyligen dök Ed Sheeran upp på ett Starbucks i Seattle för att servera den multinationella kedjans signatur-höstdryck: pumpkin spice latte. Syftet var att sälja nya albumet ”Autumn variations” som släpps i dag. Återstår att se om Sheeran fullt ut hänger sig åt ”starbucking” – konsten att besöka så många Starbucks som möjligt – och dyker upp på, säg, T-Centralen i Stockholm. Överraskningsfaktorn känns dock märkligt matt, som när ”Solsidan”-karaktären Fredde bokar Markoolio till sonens födelsedag.
5. Fortfarande: Lost in translation
Nyligen uppmärksammades 20-årsjubileet av Sofia Coppolas mästerverk ”Lost in translation” lite här och var. Soundtracket låter fortfarande, så här två decennier senare, nästan orimligt modernt. ”Alone in Kyoto” med Air och ”Too young” med Phoenix är bara två exempel på att tidlös popmusik lika gärna kan vara den popmusik som tonsätter ett exakt nu som den som gör allt för att återspegla, typ, The Bands ljudbild.
Fem låtar: lätt neosoul och ”Rosa Pantern”-nostalgi
”GO BABY”
Cleo Sol
Neosoul lätt som septembers höga luft, signerad Cleo Sol. Sångerskan från Londons Ladbroke Grove samarbetar sedvanligt med partnern och producenten Inflo, annars främst associerad med kollektivet Sault.
”CADILLAC (A PIMP’S ANTHEM)”
Victoria Monét
Ariana Grandes kompis och samarbetspartner gör r’n’b så smooth att man kan se lacken på en svart Cadillac. Stämningen blir smått ”Pink Panther theme”-nostalgisk, men alltid med glimten i ögat och nuet i åtanke.
”TEENAGE DREAM”
Olivia Rodrigo
En stråkbeklädd pianoballad som fångar den brännande punkten mellan ungdom och vuxenliv. När rastlösheten över att livet äntligen ska börja kolliderar med framtidsoron. En popmusikalisk pendang till ”Fucking Åmål”, om ni så vill.
”I WANT YOU TO KNOW”
James Blake
Den vackraste tiden på året är kanske nu. Den första hösten kommer med ett löfte om nystart – allt mörker till trots – och ingen amplifierar detta löfte som James Blake med syntar och irriga storstadsbeats.
”WEIGHTLESS”
Romy
Tillsammans med producenten Fred Again skapar Romy åter igen vackert återhållsam eufori som beskriver det ömtåliga ögonblicket när ny kärlek föds.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik