A Camp kan spreta mer

HULTSFRED

A Camps lugna, vemodiga pop är perfekt tidigt på dan – innan publiken hunnit titta särskilt djupt i ölburkarna.

Men Nina Persson borde göra sig av med det svala, reserverade – då skulle hon oftare nå upp till den star quality som finns där.

A Camp skulle inte fungera så här bra på så värst många andra scener och tider än Hawaii klockan två en eftermiddag.

Nina Perssons soloprojekt är så populärt att det kräver en stor scen, men de huvudsakligen lugna och vemodiga sångerna kräver framför allt sin lyssnare.

Alltså en som ännu inte hunnit titta särskilt djupt i ölburken.

Men som bakfyllebotande morgonrock är A Camp väldigt ändamålsenliga.

Smakfulla gitarrister

Som jag brukar skriva om Nina när hon uppträder med Cardigans skulle jag gärna se att hon eldade upp stämbanden lite mer och gjorde sig av med det där svala och reserverade som ibland står i vägen för den star quality som hon tveklöst har.

Men låtarna är som bekant bra, och flera av de nummer som låter anonyma eller tungrodda på skiva, som ”Hard as a stone”, vinner på den rakare, lättare och mer avskalade inramning de får här. Mycket tack vare de smakfulla gitarristerna, Mattias ”Svålen” Bärjed från Soundtrack of Our Lives och Ninas äkta hälft Nathan Larson.

Till sist säger Nina att de ska ”skända” Neil Youngs ”On the beach”. Men det gör de förstås inte.

De gör ingen världsomvälvande version, men en A Camp-version.

Och det är ju så en cover ska vara.

A Camp

Håkan Steen