Ozzy är inte galen

Marcus Grahn listar Ozzy Osbournes bästa skivor

helskärm

Har han blivit galen? Kan han se, eller är han blind? Kan han över huvud taget gå?

Om han rör sig, trillar han då?

De frågor som Ozzy Osbourne ställde för 41 år sedan har ett tv-program skickat tillbaka i hans riktning.

helskärm

Strax före den 11 september 2001 var hårdrocksmagasinet Close-Up i New York. I artikeln, som skulle skildra Ozzy Osbourne, beskrev journalisten Mattias Pettersson sin ovetskap om katastrofen. Att det monument som han beundrade, som han fascinerat fotograferade, snart inte längre skulle finnas.

Han syftade på tvillingtornen, men det hade kunnat handla om hans intervju­objekt.

Ett halvår efter reportaget sändes det första avsnittet av ”The Osbournes”.

MTV-showen tog inte livet av någon, men den misshandlade en livshistoria.

Djupare ner i plojdyngan

Lika svårt som att föreställa sig det raserade World Trade Center i Manhattans skyline har det sedan dess varit att vårda minnet av Black Sabbath-ikonen. Att se den metalpionjär, den rockrevolutionär, som gömdes i en lustigt vinjetterad tv-karaktär.

När serien var över hade den gjort Ozzy större än på länge, men det var med proportionerna hos en karikatyr.

”The Osbournes” var en terrorattack mot en människas rätt till sin egen berättelse. Nutidens plikt är att förse Framtiden med korrekt information, och sanning är att Ozzy Osbourne är en person som 1970 sjöng den här textens inledande ”Iron man”-strofer, passionerat, i den mörkaste hårdrock som världen hade hört.

Sant är också att för varje avsnitt hamrades den bilden djupare ned i plojdyngan. För varje lyteskomiskt rop på Sharon skickade MTV en ny minneslapp till eftervärlden: Ozzy är en drogögd, förvirrad, försiktigt hasande framåtlutsfigur. Med ”Dolda kameran”-käcka ljudeffekter vid hans tafatthet. Så att alla ska veta när man ska skratta.

Varför gick han med på det? Varför lät han sig gjutas i den sluddrande, bortkomna rollen?

Mest älskvärd av rockstjärnor

Han har själv hävdat att han är glad om han får folk att skratta, oavsett om det är med eller åt honom. Han har senare kallat samma citat en lögn. Det ärligaste svaret gav han kanske redan på ”Down to earth”, året före dokusåpan. I låten ”Gets me through” finns den mest kärnfulla självbiografi han formulerat, boken ”Jag är Ozzy” inräknad.

På två verser berättar han att han inte är den person som vi tror att han är. Han har tappat lusten och sålt sig, men han har velat underhålla oss så gott han kunnat. Han hoppas att vi aldrig slutar visa honom kärlek, för den är vad som får honom att stå ut.

Det var för den känslan han gick upp på scen i Hultsfred 2007, trots att det innebar en så plågsam sånginsats att sjön Hulingen försurades, och efteråt bad innerligt om ursäkt för sin röst.

Det är det som gör Ozzy till den mest älskvärda av rockstjärnor. Den godtrogna, vänliga, lite osäkra viljan att behaga.

Den hållningen lyser också igenom hans solodiskografi. Lika mycket som att göra vettig rock har han verkat vara mån om att tilltala så många som möjligt, med sin musik anpassad för de ljudnormer som rått.

Kan man kalla det svagt? Fegt? Ytligt? Ja, och mänskligt, sympatiskt, generöst.

Han vill bara göra något som vi kan tycka om. Han vill underhålla oss så gott han kan.

Så gör inte någon som är galen.

OZZY: SOLO

Grahns plus på Osbournes katalog

Blizzard of Ozz (1980)

 Bob Daisleys struttbas i ”I don’t know”. ”Crazy train”-introts dårskratt, ay-ay-ay-eko och skallerormseffekt. De olustiga ”A Clockwork Orange”-syntarna i ”Mr Crowley”. Solodebuten är inte bara ett redigt låtbygge; den har också den detaljkänsla som härdar ett album. Randy Rhoads var 23 år när han högg in solot i den arenastora, vemodiga nattfösaren ”Goodbye to romance”. Det är inte en ballad, det är en brandfara. Man kan inte höra den utan att instinktivt höja en tändare mot taket.
 

”Diary of a madman” (1981)

Ett sävligare ”Blizzard of Ozz”-syskon, med samma melodi- och ljudideal. Hade det övertygat lättare om det hade presenterats med ett mindre plojigt omslag? En lika hypotetisk fråga som den om hur skivans rykte har förädlats av att Randy Rhoads dog fyra månader efter utgivning. Hans gitarr briljerar och har fått full svängradie i de dovare, mer tålmodiga och hemlighetsfulla delarna. Viktigast är titelnumrets spöklika rockepik.
 

”Bark at the moon” (1983)

 Titelspåret har hans fyra snyggaste solominuter. ”You’re no different” är en underbart daterad 80-talstryckare. Jake E Lees torra, skarpa heavy metal-gitarr bråkar med Don Aireys ystra syntplast i makalöst fulsnygga, tjatiga och klämmiga ”Slow down”, ödsligt mörka ”Waiting for darkness” och snällmetalliska ”Centre of the universe”. Det har inte retts ut vad substanserna hette när ”So tired” fick ett Chris Rea-intro, med mjuk bas och stråkpiano, men refrängens ”I’m so tired”-lån är den finaste av The Beatles-hälsningar.
 

”The ultimate sin” (1986)

 Producenten heter Ron Nevison. Året därpå gjorde han sorglig verklighet av Kiss ”Crazy nights”. Det kan ha bidragit till albumets orättvist låga status. Det har baktalats som en mindre lyckad snällifiering, men låtarna når jämnhögt. ”Secret loser” ska inte beskrivas med ett mindre ord än fräsigt. Om ljudet kan kännas för milt vägs det upp av det stabbigt pulserande i ”The ultimate sin”, det teatraliska i ”Killer of giants” och den lömska rumlarschlagern ”Shot in the dark”.
 

”No rest for the wicked” (1988)

 I studion var Zakk Wylde 21 år gammal. Han var medkompositör i allt, utom ”Devil’s daughter (holy war)”, och bara 21 år gammal. Är man äldre än 21 och inte heter Zakk Wylde, då är ålderskrisen oundviklig. I stort är det habil, stursk läder-rock’n’roll, med ett minimum av höjdpunkter, men hantverket visar varför Black Label Society-skägget kallas gitarrhjälte. Han var ett stränggeni redan som pöjk.
 

”No more tears” (1991) 

 Mörkrets prins har aldrig varit mer ondskefull än i ”Mr. Tinkertrain”. Ett stadigt ZZ Top-sväng, med en pedofils historia i jagform. Vidrigt och vågat, som kontrast till söta hemvändarhymnen ”Mama, I’m coming home” (med text av Lemmy Kilmister, som också har skrivit den pubfilosofiska refrängen ”I don’t want to change the world, I don’t want the world to change me”). Den syntetiska, luftiga produktionen klär den svullna tonen i låtarna.
 

”Ozzmosis” (1995)

 Historielöshet är användbart. Var man elva år när ”Ozzmosis” kom, då låter den inte alls som ett förvirrat krissymptom. Isolerad från föregångarna är den underskattad. Efter stöddigt drivna ”Perry Mason” följer mjukisar som ”I just want you”, musikalstilistiska ”Ghost behind my eyes” och ”See you on the other side”. Den sista med ett ljud så harmlöst att det kunde vara snattat från Tina Turners ”Foreign affair”.
 

”Down to earth” (2001)

 Av alla Black Sabbath-låtar som inte gjordes på 2000-talet är ”Gets me through” Ozzys bästa. En banal men effektiv självhärmning. Genom att inleda gör den albumets formkurva till ett backslashtecken; samma höjd nås aldrig igen. Den insmugna elektroniska detaljen i ”Facing hell” är mer intressant än hela den John Lennon-kära pianobagatellen ”Dreamer”. Den 66 sekunder långa föräldravisan ”You know… part I” har mer relevans än ältande ”Alive”. Själv visste sångaren inte vilka som hade jobbat på skivan när den släpptes.

”Black rain” (2007)

 Zakk Wyldes motorljudsgitarr är lika bärande som Ozzys röst. På den grunden ställs torr 00-talshårdrock, tung och färglös som betong. ”Here for you” lutar rätt i balladernas balansgång mellan trivsel och genans, liksom ”Lay your world on me”. De låtsasindustriella ”The almighty dollar”-verserna häller ångest innanför kragen, på fel sätt, medan ”Trap door” övertygar bättre i sin metalambition. Nystarten har en seriositet som gör den lättgillad, trots riffbrister och monotoni.
 

”Scream” (2010)

 I metalmullrande ”Diggin’ me down” hyllar gitarristen Gus G sina tre företrädare på sex minuter. Där anas Randy Rhoads känsligt plockande ”Diary of a madman”-intro, Jake E Lees rättframma riffande och Zakk Wyldes vilt varvande rock’n’roll-gnissel. Mindre lyckat är sneglandet mot modern, släpig metalrock i ”Let it die” och ”Soul sucker”. Som fundersam promenadpop duger ”Life won’t wait” och ”Time”. Som avsked är mellotronfärgade, melankoliska ”I love you all” magnifik.